My har lunginflammation. Har sagt åt henne att knäppa jackan varje dag. Men nu får hon bli frisk.

Av någon anledning har två byxor, båda svarta, gått sönder precis där. Två. Jag har ännu inte funnit en logiskt förklaring till varför. Imorgon ska jag införskaffa nya. Fast jag lär använda dessa två par i alla fall, slitna är som skönast. Men det var inte det jag ville säga. Ingen annan har brytt sig om det här, inte jag heller. Vem fan bryr sig? Dock har två lärare (åhåhåhåhå, ni blir SÅ upphetsade av att jag ens nämner ordet!), kommenterat det. Två också. Av manligt kön. Första gången så tänkte jag inget. Sen idag när Melinda och jag gick i korridoren och jag hörde "hål i rumpan!", så skulle jag precis säga en sak till Melinda, fast hon hann före. "Ofta dom tittar dej där", sa hon. Ja, ofta dom tittar mej där. Men, får jag dugliga betyg så vafan.

Jag tänkte lite på det här om det visuella när man ska skaffa sig ett jobb. Har haft rätt många sånna tankar nu, när praktiken snart börjar. Och på tal om min byxor. Inse, att man får i princip inte se ut som man vill nu för tiden. Det anses liksom inte vara passande att man kommer och söker jobb, med ett piercat ansikte. Man ska dölja sina tatuerade armar med en långärmad tröja, för den konsten som finns där på kroppen, tycks vara något negativt i jobbvärlden. Okej, inte på alla platser. Men tänk er en punkrockare som faktiskt gärna vill bli advokat eller liknande, skulle han/hon få vara piercad i ansiktet, med ett flertal tatueringar, kanske lite avrakat hår? Näe. Hon/han skulle säkerligen bli ombedd att ta bort "skiten". Den "skit" som går att ta bort. Och då på ett djupare plan, ta bort en del av sig själv. Sitt jag. Delar som gör en till vem man är, visar vem man är. Det är så rått, på ett jävligt dåligt sätt.
Men ett ställe, där jag skulle kunna tänka mej att dom gärna anlitar folk som ser ut precis som dom vill är nog på klädkedjan Carlings. För oftast när jag är där, finns det mycket folk som ser annorlunda ut. Och det är helt okej där. Dock kan man ställa sig en följdfråga då, är människor som är mer "vanliga" lika välkomna? Jag har inte så många tankar kring det. Jag vet faktiskt inte. Inte en aning.

Där jag ska praoa (thailiknande café/resturang), var det inte okej att sminka sig för mycket. Det innebar att man inte fick vara så svart kring ögonen. Man får förmodligen inte använda någon typ av läppstift eller liknande. Dock skulle jag kunna tänka mej att hundra kilo foundation är helt okej.
Man ska vara svartklädd. Och jag skulle gärna tagit mina byxor med hål i. Fast jag antar att det inte riktigt passar sig. Det kan jag nog ändå vika mej inför, jag förstår det.

Kanske.

Var hos söta rektorn idag igen. Han och jag är snart bästisar.

Nu har jag lagt matten bakom mej. Alltså bokstavligen. Bakom mej.
Fan så rolig jag är.

Jag mår illa. Jag är gravid. Kunde ha varit. Har ätit skitmycket choklad. Och en munk med sån där vanilj i. Ah, jag har ont i huvudet. Och när jag kom hem, somnade jag i soffan någon gång lite efter tre. Helt slut. Vaknade inte förrän runt fem igen. Ett tag halvsov jag. Och så hörde jag hur pappa sa till mamma: "Har hon legat där sen hon kom hem efter skolan eller?". Men hallå, jag är ingen dålig människa. Jag njuter bara av att sova. Och sen blev det fisk i ugnen till mat, vafan är det för ställe jag bor på egentligen?!?!? Ska det va fisk, ska det vara rödspetta eller åtminstone lax!!!! Annars är jag inte med!!!!!

Nu känner jag mej bitter. Bitter över hur jävla liten skola jag går på. Man får ju för fan nästan inte ens en plats att sätta ner arslet på, när man ska äta! Och trångt är det i korridorerna också. Överallt är det trångt! I ett klassrum byggt för tjugofyra fula finniga elever, plus lärare inberäknad sitter vi trettio stycken. Därinne händer det att vi labbar på fysik, kemin också. Och vad händer om det börjar brinna, och vi inte kommer ut? På övervåningen också. Ut på taket, jag? Jag som är så otroligt höjrädd och allt. Slänger vi ut den person i klassen vi tycker är minst värd att leva ett liv utan eventuella fysiska, eller psykiska skador i framtiden? Eller rättare sagt, de personerna. Och vi har ju fan inte ens en fast rektor? Antingen blir dom sparkade för att dom porrsurfar under arbetstid, (det har faktiskt hänt!), eller så vill dom helt enkelt inte bara jobba i Ödeshög. För det vill ingen. Ingen, ingen, ingen, ingen. Man vill inte bo här.

Och vad i hela helvete har hänt med The Sounds? Har lyssnat lite på deras nya skiva, och det är ju så techno. Vad hände med musikstilen från tex plattan "Living in America"?!?!?!. Fan, det gör verkligen inte Majas sketabra röst någon rättvisa.

Hallå världen, är det bara jag som ser att det mesta är nerbajsat nu för tiden?

Fast detta blev jag glad för.



Och det var allt för idag. Dö.

Idag gjorde vi "takjuck" på jumpan. Och där kunde jag verkligen visa en av mina starka egenskaper!

Mamma när jag kom hem idag: "Men Amanda, du ser alldeles blek ut, och trassligt hår, och svart kring ögonen. Du borde nog gå och lägga dej lite tidigare".

INGEN KOMMENTAR

Innan mamma, pappa och jag drog på lite flumsnack och annat (jo, men faktiskt ett vanligt utvecklingsamtal för mej), så gick vi till apoteket, då mamma skulle hämta ut lite knark till hennes onda rygg. Morfintabletter sitter riktigt fint ni!
Och tanten bakom disken började snacka lite sådär ni vet. I Ödeshög känner ju alla alla, inget konstigt med det liksom. Och så frågade hon vilken klassföreståndare jag hade. Och så sa jag det, Klaes. "Åh, ja han är ju mysig", sa hon då. Jag asgarvade lite inne i huvudet faktiskt. Undra vilken slags relation dom haft en gång i tiden...

Det enda som gjort den här dagen lite värd, var nog en jävligt skitgod munk jag åt i skolan idag. Och så vädret då. För att vara snällis.

Håkan Hellström – Vi Två, 17 År

Foto, Carro, fler kommer.

(Tråkig och ointressant information om mitt liv).

Här sitter jag. Med kaffe. Med havrekakor i magen. Jag dricker inte kaffe. Doppar bara havrekaka i det.

Imorgon har jag utvecklingsamtal. Alltid lika spännande. Jag vet vad som väntar. En het diskussion om min otroligt omtalade blogg. Hur det gått för mej på musiklektionerna efter, ja allting. Ni som vet. Och om jag läst mer, eller börjat motionera. Rätt förutsägbart och tråkigt. Och så kommer vi nog snacka om att jag är okoncentrerad. Funderar nästan på att göra ett riktigt jävelskap imorgon, så det blir lite action på skiten.

Ända sen vecka nio har jag haft flera prov.

Nio, spanskaprov plus fysikprov.
Tio, engelskaprov.
Elva, teknikprov.
Tolv, Kemiprov.

Nu vecka tretton väntar matteprov. Det ska tamejfan bli godkänt.
För sen vecka fjorton och femton, ska jag ut och "arbeta". På praktik. Ska vara hos Sofie, på något café/resturang. Det blir helt okej. Så jag flyttar hemifrån i två veckor. Fast jag kommer hem på helgerna. Det lär inte bli mycket skrivet här då inte. Kanske är bra för mitt rykte i skolan. Vem vet?

Och vecka femton på fredagen åker jag till Danmark. Ska blir roligt. Dock svider det i musikhjärtat, för en spelning blir då tyvärr iställd. Vi skulle ha spelat på en antirasistgala. Hade varit så jävla gött. Så jävla gött.
Sen är det ju lov i en vecka också. Och så är vi lediga måndagen också. Det gillar jag skitmycket.

Efter det är det egentligen inte långt kvar till sommarlovet ändå.
Fasen så fort det går.

Snart blir jag arton. Hallelujah!

Och det är precis varför detta inlägget är så speciellt! Min trettonhundratrettiosjunde inlägg. Tror jag. Smidigast att säga mitt ett tusen trehundra trettiosjunde inlägg. Men det är ju Eliiiiiiiiit. Det skall frias med denna melodi!

Kent – Elite

Plus att Amanda och jag skrivit färdigt ännu en låt idag (igår), med hjälp av Melinda, eller bakfull som hon kallas! Dock har vi inte döpt den kom jag på nu... Men i alla fall, en hemlig supande musiker det dära.

Det är ju Reinfeldt, right?



Detta är en dreamhacktröja. En dreamhacktröja, med en gubbe som är snarlik Reinfeldt på. Det är sjukt. Det är sjukt, och det är sjukt likt. Dock vill jag bara kasta lite skit på ägaren av tröjan, han hatar Nirvana. Hur kan man hata Nirvana? Äckliga idiot. Men tack för att jag fick fotografera detta ting i alla fall...

Jag är skitnödig.
Idag har jag fått erfara, att om man kämpar för något riktigt hårt, slutar det oftast som man vill att det ska sluta. Jag fick MVG på ett teknikprov.
Jag skrattade högt då.

Nästa inlägg som kommer finnas här, är ett speciellt inlägg ni. Ett riktigt speciellt inlägg.
Stay tuned.

Jag skrattade idag. Jag skrattade som fan. Asgarvade gjorde jag t om faktiskt. Det är inte det att jag är så pass depressiv att jag inte har kvar förmågan att skratta längre, nä för fan. Men jag har varit så otroligt äckligt okoncentrerad idag. I allting jag gjort. Och ja, som min spanskalärare sa, "Amanda du ser sliten ut!". Det är jag. Och på matten tog jag två penvässarlock och satte för ögonen. Och så tog Amanda ett kort när jag skrattade. Och med dom där lockena, och min tandställning såg jag så jävla ful och rolig ut. Hedviwg, jag och Amanda skrattade så vi tjöt. Och jag skrattade så mycket att jag gled av stolen. Och jag vill bara säga att, det var så härligt.

Men när jag kom hem så blev jag plöstligt en fin tjej. Jag pluggade duktigt på kemiprovet vi har imorgon. Jättefint och duktigt verkligen. Och så gjorde jag lite matte, så jag får godkänt på nästa prov vi har om en vecka. Och så diskade jag lite skit som stod i diskhon. Jag är en snäll pundare trots allt.

Och så har jag utvecklingsamtal på måndag halv fem också. Det känns som om att jag egentligen inte behöver närvara. Det mesta snacket kommer handla om musiken, att jag ska börja läsa och motionera. Men det kommer dom aldrig kunna tvinga mej till. Hårt mot hårt.

Raymond & Maria – Storstadskvinnor faller ner och dör

Det är vi kvinnor som är uppväxta i hålor, som överlever.

Ja, men alltid jag som får skära lök på hemkunskapen. I tre veckor i streck, som sagt. Jag tror nog det är för att alla människor vill undvika att jag klantar mej stort. Dom tycker nog hellre att det är bättre att jag tjuter som någon ful blondin, och skär mej som om jag vore åt helvete depressiv, istället för att sabba maten liksom. Jag vet inte riktigt. Kanske är det väl lika bra va?

Men dagens mest gayiga/bögiga citat kommer från en vikare, som är manlig och är ginger. Är väl bäst att jag inte yttrar mej om mera, för då finns det väl alltid någon obehörig som får magsår av det. Men i alla fall.

J kommer stå för Amanda, som i Pundarn, som i jag själv. Och G kommer så för den manliga okända ginger-vikarien. Kommer någon obehörig som redan fått magsår, skjuta mej i huvudet, om jag nämner att gingern är rätt kristen av sig? Och ska jag behöva säga att jag inte har någonting alls emot kristna människor?

J - Kolla här vad bra jag skär! Det är det enda jag får göra, dom låter mej inte göra något annat!
G - Jaa, det är ju bra.
J - Ja, och jag gråter fan inte heller! Jag är härdad!
G - Haha, ja det var ju bra. Jag gråter alltid när jag skär lök.
J - Mes.

Gingern går därifrån. Dock så kommer han tillbaka rätt snabbt igen.

"Men jag är känslosam", sa han.

Aw, jag vet inte. Antingen var det äckligt gulligt sagt, eller otroligt kristet sagt för att vara ägare av en penis, eller så var det bara så man ville skratta lite en stund. Eller kanske var det bara helt och fullt normalt av en liten man att säga? Ae fan. Jag vet inte. För jag är så otroligt ung, dum och skitnaiv.

För att dela med mej av ännu ett misslyckande i köket, så kunde jag inte ens fixa en sån simpel sak som negerbollar. Negerbollar vafan. Robert och jag gjorde ett par. Dom såg ut som bajsbiffar. Dom var sådär lösa ni vet. Och Robert tyckte att vi skulle ha grönt pärlsocker. Så vi drog till med lite karamellfärg. Och det fick dom att smaka lite punchigt.
Jag tror att misslyckandet låg i att vi inte hade något margarin. Så vi tog flytande istället.

Varför kan jag inte bara vara en duglig hemmafru åtminstone?

Jag har skurit (jag vill SÅ gärna säga "skärt", men Klaes slår ihjäl mej då!), lök idag på hemkunskapen. Jag har gjort det tre veckor i rad nu. Så nu kan jag fan det där. Med lökar.

Och så brände jag mej också.

Kent – Alla Mot Alla

Kent är så fantastiska. Jag är helt jävla skitmållös. Jag blir alldeles tagen. Ryser. Åh så undebar.

Nu ska lagren tömmas
nu ska allting säljas ut
men köpcentren är tomma
alla människor tog slut

Och nu ska allting renas
jag förstår inte hur det ska gå till…
vi har aldrig kunnat enas
sjunga: ”we shall overcome”
67 är överspelat
nu är det jag och mitt mot dom…

Nu ska världen räddas
allting trasigt ska bli helt
och jag sprayar namn på muren
alla dom som tänker fel

Du vet nog vad jag menar…
i kärlek och krig och allt det där
kravallstaket mot stenar
vi är en revolt som aldrig kom
ditt 67 är förorenat
nu är det jag och mitt mot dom...

Gick rätt fint hos rektorn idag. Tror dock inte att det kommer bli några större förändringar, surt ja. Fast nu kan jag ändå känna stoltheten av att jag i alla fall försökt! Kanske kommer jag försöka ännu mer, om jag känner mej sugen.
 

När jag ändå är igång med dessa bilder.
Förresten är det lite så jag känner mej nu för tiden. Ung & Sänkt.



Idag var jag och lyssnade på en liten man med ett väldigt kalt och fint huvud! Jag satt och tänkte, att han måste verkligen göra någonting speciellt med sin flint, för den var så skinande! Man liksom bara ville klappa och pussa lite på den nästan. Nästan. I alla fall, den här lille mannen med så fin flint, är en av dom som överlevde från fartyget Estonia, som sjöng nittiofyra i Östersjön. Ni som inte fattar ett skit när jag nämner detta, är härmed idiotförklarade av mej. GOOGLA!!!
Det var riktigt intressant, och jag hade inga större problem med att lyssna! Det enda som störde mej var väl bara att mitt arsle domnade av hela tiden. Och som sagt, hans flint fick mej rätt okoncentrerad. Så perfekt alltså.

Den här dagen har varit ganska bra för att vara en dag i sorg. En dag i sorg, då alla vuxna människor önskar att dom hade vunnit på lottot i helgen, så dom kunde moona för sin chef, och sluta jobba! En dag då alla som går i skolan sniffar lim för att klara natten, fylld av ångest. En dag då alla söta små skitande dagisbarn redan börjat gråta, för att mamma/pappa snart ska lämna av dom på dagis. Tänk sånna hemskheter en dag i veckan kan åstadkomma. Söndag.

Imorgon ska jag ta mej en tur till den biträdande rektorn vi har. Jag är SÅ på ska ni veta.

Imaginary Box, är en låt som B och jag gjorde någon gång på sportlovet! Eh, just nu är jag förbannat pissnödig så jag ska ta detta fort!

don't leave me here this night is our time
let's pretend that it's alright, nothing else
but just fine tonight

let's say tomorrow we'll go away
somewhere, just anywhere to stay
there is no future for you and me
I'm afraid of losing a thing that I
don't even have

It's you I had you in my imaginary box
I kept you as my secret little friend
It's you I had you in my imaginary box
But I guess that someone let you out
that someone let you out

I close my eyes and pretend that
the night is our again, but someone
told me you can't live in the same
old memorie, you can't live in your
imaginary box

It's you I had you in my imaginary box
I kept you as my secret little friend
It's you I had you in my imaginary box
But I guess that someone let you out
that someone let you out

They told me, I can't live in my imaginary box
They told me, I can't live in my imaginary box
They told me, I can't live in my imaginary box

Satan i gatan vilken omtalad blogg jag driver.



Det där som egentligen inte har ett speciellt namn för mej, som sitter på min bröstkorg är antingen ett födelsemärke. Eller så är det resultatet av klämd bebis med fötterna före, påväg ut ur vagina, torsdagen den nionde maj nittionhundranittiosex femtioåtta minuter i fem på eftermiddagen. Ja för då kom det det här jobbiga, uppkäftiga djävulsbarnet till världen.

Egentligen har jag mycket att säga. Om en revolution jag skapat. In it to win it.

Arga Feminister är en äckligt nystartad blogg, men som är riktigt intressant. Det är två brudar med skitmycket skinn på näsan, som gör detta förjävla bra tycker jag. Nu för tiden finns det bara en massa bajsbloggar, dock är det här en bajskorv som är alldeles perfekt för att polera upp!

Jag har alltid skrivit. Sen jag var liten. Jag kommer ihåg att jag hade en bok. Den var rosa. Den var rosa, med hjärtformade klistermärken på. Jag kunde skriva allt från dikter, till liknande krönikor (som jag inte ens visste var krönikor), glada texter, arga texter, ledsna texter. Jag kunde skriva ner låttexter jag tyckte var bra. Citat. Allt möjligt. Allting. Just bara för att. För att jag tyckte om det. Och kunde inte vara utan det. Ungefär som när man är skitnödig, då går man och skiter. När jag vill skriva, då går jag och skriver.

Jag har alltid haft starka åsikter. Och varit envis. Jag har inte ätit spenat sen jag var riktigt liten. Jag minns att min dagmamma försökte tvinga i mej det. Men jag gav mej aldrig.
Jag har under de senaste åren även följt Svergies politik, som jag intresserat mej för en del. Jag har byggt upp en egen uppfattning, av vad jag tycker är rätt och fel, vad nu gäller det. Som precis alla andra gör. Inte bara inom politiken. Inom allting som ens liv innehåller. Folk bygger upp sina egna uppfattningar, skaffar sig åsikter, lär sig av sina erfarnheter man får genom åren. Livet är en lång väg av lärdomar.

Människor, vare sig dom säger det eller inte, har åsikter. Som man ska stå för. Har man en åsikt om något, och någon annan ogillar det, ska man inte ursäkta sig. Det är som att ursäkta hela ens jag. Ens existens, ens personlighet. Man kan spy på folk som har för fet stolthet, men så lite stolthet så man känner att man måste ursäkta sig för att man yttrat vad man tyckt, borde man inte heller ha. Jag undrar nästan om det kan vara ännu värre.

Jag har lärt mej många saker i livet. Om livet. Trots att jag knappt är femton år. Det är både bra och dåliga saker. En sak jag lärt mej, är att folks förmåga att förstå sig på ironi i samhället, är jävligt dålig rent ut sagt. Ironi kan få vem som helst att framställas som en idiotisk person. Det kan få vem som helst att framställas som en skithärlig människa. Både på gott och ont. Men dock mest ont.

Ärlighet är någonting viktigt för mej. I livet. För alla skulle jag tro. I allas liv, om nu inte världen är så rutten som man undrar ibland. Ärlighet, lojalitet, kärlek och en rejäl drivkraft är viktigt.

Världen har nog alltid haft stora problem, om någon människa kommit och sagt något som enligt många, är totalt opassande och idiotiskt. I många länder kan man få fängelsestraff, om ens åsikt inte är "rätt". En åsikt kan inte vara varken rätt, eller felaktig.

I Svergie har vi tursamt nog både yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrandefrihet handlar om att framföra sin åsikt utan censur, begränsning eller någon form av bestraffning. När FN talar om yttrandefrihet, lyder deras ord såhär:

"Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser".

Tryckfrihet handlar om att det är helt okej att skriva, och trycka information och uppfattningar alldeles fritt i en text. Som till exempel tidningar, böcker, flyglad, eller i mitt fall internet. Det är helt okej utan censur, eller förhandsvisningar.

Men har man många åsikter, och inte är rädd för att stå för dom, kan man få mycket skit kastat på sig. Och det tror jag att alla som ser sig ha detta, är mycket väl medvetna om.
Publicerar man saker på internet är det allmänt och till för alla att ta del av. Såvida man inte har något som är lösenordsskyddat, eller liknande. Men är det allmänt, kan precis vem som helst läsa det. Folk som inte ens är behöriga till det. Men så är det, och det tror jag också att alla som har ett slags allmänt nätverk är medvetna om.

Till exempel har ett flertal av mina lärare varit inne här och tittat. Råläst, lusläst, kollat på bilder, köttat igenom hela arkivet, jag vet inte hur mycket egentligen. Jag tror också att jag låter det stanna där, jag känner inte riktigt något behov av att få veta vad dom sett och inte sett. Eller läst, och inte läst. Tydligen har det även varit prat om min blogg, på lärarrummet. Det tycker jag lät jävligt intressant om jag ska vara ärlig.

Jag går i skolan fem dagar i veckan, och har gjort i nio år nu. Det låter nästan hemskt när jag säger det att man spenderar nog mer tid där, än vad man gör med sin familj. Tragiskt egentligen. Men alla människor man träffar där, blir lite av en del i ens liv för ett tag. Även om dom inte ingår i ens privatliv. Ingen gillar alla, ingen älskar alla.

Jag är en mycket ironisk person. Oftast väldigt skämtsam, men har en allvarlig sida också. Som alla har. Det är svårt att säga hur man är, för det vet man ju egentligen inte själv. Men jag tror att antingen tycker man om mej, eller så avskyr man mej bara. Det finns nog inget slags mellanting.

Som jag nämnde, har jag alltid skrivit. Jag vet inte om jag alltid varit lika grov i mitt sätt att skriva, som jag är nu. Att folk kan finna det ytterst stötande. Personligen kanske. Fine, alla har rätt att skaffa en åsikt om vad jag skriver, och en uppfattning om hur jag verkar vara. Är människors uppfattning om mej att jag verkar vara en bra person, underbart! Är det att jag verkar vara en rå jävla bitch, okej! Det är okej för mej att folk tycker som dom gör om mej. Även om jag finner det vara absurt. För det viktigaste för mej, är att jag själv vet vem jag är. Att jag är trygg i mej själv. Och det är jag. Jag är trygg, och jag vet vem jag är. Jag ber aldrig om ursäkt för att ha delat med mej av en åsikt eller uppfattning som någon inte hållit med om.

Som sagt har verkligen fel typ av människor i mitt liv, varit inne här. Läst och sett saker, som dom helst inte skulle ha gjort. Men jag vet att detta är en allmän plats, till för alla som vill se skiten. Så fine för mej! Folk har blivit upprörda om vad jag har fått för uppfattning om dom, och hur jag valt att skriva det. Uppenbarligen tagit åt sig, och blivit rätt sura som fan för det. Och det är skit som jag får ta. Och det är okej. Jag är medveten om det.
Jag tänker fortsätta skriva precis som jag vill, hur jag vill, om vad jag vill, när jag vill och om jag vill. Jag står för precis allting jag skriver, och tänker aldrig ursäkta mej för en uppfattning eller en åsikt jag har.

Vill nu alla dessa obehöriga människor fortsätta läsa och gnälla om mitt sätt att skriva på, så okej. Gör det. Det här är mitt nätverk, mitt liv, mina ord, mina upplevelser, mina uppfattningar, mina åsikter. Jag tänker inte ändra på mej, eller mitt sätt bara för att det inte passar andra. Det är min yttrandefrihet, och tryckfrihet som människa.

Jag blev som jag blev, jag är som jag är.
Det här är jag.

Fel typ av människor läser den här bloggen. Synd, annars kunde jag sagt en sak. En otroligt jävla bra sak.

Jag kan nog inte riktigt beskriva hur jävla jävla tråkigt jag har det just nu. Och jag har t om läst tidningen. Jag har läst! Det är en av mina principer, att inte läsa en massa skit. Och jag har läst. Det är nästan så jag blir äcklad av mej själv.

Och jag vill inte gå till skolan! Jag funderar på att ta ett par handklovar och låsa fast mej i sängen, och svälja nyckeln så jag slipper gå till skolan imorgon. Men då kommer säkert Stibbe (vaktmästaren på skolan), och sågar av det där skiten. Och vilka är oddsen att mina arma små tarmar, eller magsäck fixar ett föremål av metall? Eller vad nu nycklar är gjorda av. Då kommer jag bli skitdålig i magen istället, och då kommer ambulansen och tar mej till sjukhuset. Frågan är bara var det är mest hemskt. I skolan, eller på sjukhuset? Maten är väl ungefär densamma skulle jag kunna tänka mej i alla fall. Men istället för att sälja en massa tulpanjävlar, skulle jag kanske få en fin bukett blommor av någon härlig människa som "tänker" på mej, när jag fått magbesvär. Vilket egentligen när jag tänker efter, borde vara... Inte en jävel. För alla är säkert så otroligt lata. Dom skulle nog tänka: "Äsch, Amanda kommer snart ut därifrån. Hon är ju liksom inte inne på rehablitering. Då hade jag nog skickat ett bukett, för då skulle hon förmodligen fått stannat betydligt längre".

Nämen näe. Förra veckan hade jag två prov. Veckan som varit nu, hade jag ett prov. Nästa vecka har jag ännu ett prov. Och sen vet jag att jag har ytterligare två prov kvar. Som ska göras innan vecka fjorton. Det är inte okej någon jävla stans. Jag orkar inte. Jag känner verkligen hur roligt jag har på min "fritid".
Provet som ska vara nästa vecka, handlar om hus och broar (tror jag). Jag ska veta hur man bygger ett hus. HUR MAN BYGGER ETT HUS! Varför i hela världen ska jag veta hur man bygger ett hus? För det första går jag inte första året på bygglinjen på gymnasiet, och för det andra tänker jag väl fan inte bygga mitt hus själv när jag tänker skaffa något?

Förlåt så jävla mycket för att jag svär så in i helvete.

Ett: Amanda är produktiv.
Två: Ännu en av mina miner jag av någon märklig anledning oftast lyckas få, när jag spelar.
Tre: Helig dryck. Dryckernas dryck. Livets dryck! Cola!

Ikväll tar jag picket och packet som behövs, och beger mej till Amanda för att skapa.

Den här dagen började som ett rövhål.

Irritationsmoment:

1. Givetvis vaknade jag sent, (som alltid).
2. Min kära fina mens kom och hälsade på igen. Fastän det är många dagar kvar jag väntat dej!
3. Jag spillde pucko på min ena matta, och en massa sladdar.
4. Finns inte en enda datorjävel som har flashplayer installerat, vilket resulterade i att jag inte kunde fortsätta på ett bildkollage jag skulle gjort för två lektioner sen.

En femma blev det inte. För jag kände att det vände där sen faktiskt. Jag skällde ut Klaes, och klagade på skolans datorer, och han orkade inte höra så han hämtade sin bärbara. DÅ fixade jag det. Ah. Sen hade jag en massa irrelevanta lektioner, bla jumpa. Min lärare kom fram och sa till mej: "Vad du ser deppig ut Amanda, är det demonerna som anfaller?". Inga kommentarer riktigt.

Till lunch var det kissemissmat idag. Undrar fan om det inte var Whiskas ändå alltså. Och när jag satt där och högg mitt knäckebröd i små ätbara bitar, och satt och filofiserade med mina kära väninnor kom lille Hans lite diskret och frågade Amanda och mej hur mycket vi kostade. Kostade? Tänkte vi. Shit, nu vill ha våra sexuella tjänster också. Ja, kostar för att hyra. Vårat band. No we're talking baby! Jo, det ska komma utbytesstudenter hit till Bynn i maj. Från Belgien, Tyskland och Spanien. Så då hade dom tänkt ordna ett litet jippo eller något. Som han ville att vi skulle spela på. Skitgött, skitgött, skitgött! Och hur jävla ännu mer gött är det inte att möjligtvis få betalt för skiten också?!

Ikväll ska jag spela bas!

Såhär tillbringar jag min onsdag. Rätt gött va?



Förresten. Boken på bordet till vänster. Det är den som jag ska elda.

Ännu en gång låter jag er gråta blod av nackspärr. Gött va?



Idag har det inte hänt mycket annat än att jag varit slut i huvudet. Den enda energin min kropp ägde, tog ut sin rätt på hemkunskapen när jag stekte hamburgare. OCH, formade dom. Dom blev så fina så. Jättefina faktiskt. Och så hittade jag en massa sköna trumkomp och rytmer att göra, med stekspaden och stekpannan. Lät skitgött. Vi körde både Ring of fire med Cash, Loca med Shakira, och The salmon dance, med några vad dom nu heter. Fast sen kom han den där miljövänliga typen till lärare som kör hybridbil, och sa att jag skulle ta det lite lugnt. För att spisen skulle hålla. Men så jävligt trummade jag inte!
Asmiljövänlig är han vet ni.

Ikväll ska jag hälla i mej cola och låta den fräta sönder min tandställning, kanske låta den rosta lite också. Och så gråta lite till någon fin musik jag hittar.

Idag är det nationella kvinnodagen. Det har inte gett mej ett skit. Bara en massa jävla glosor.



The Cure - My Cure

Jag älskar att få brev kom jag på nu. Åh, det är så mysigt. Ett fint välskrivet brev, för hand såklart.

Men idag var det fanimej sol ute imorse! Det var nästan som om det gick enklare att gå till skolan på något sätt. Fast, logiskt sätt är det det, för att snöjäveln på vägen är nästan till hundra procent borta! Jag älskar det så mycket att jag skulle kunna lägga mej ner och slicka på asfalten. Har saknat dej så.

Förresten blev jag lite glad av en okänd människa, som jag brukar bli glad av när det närmar sig vår. Jag är rätt säker på att jag sagt det förra året, när våren var på g. Där jag går, hem från skolan, passerar jag en stans där hon brukar sitta i en stol mot solen och ligga och steka lite, tidigt när solen kommer. Hon är ett vårtecken för mej. Att hon vågar sig ut.

Idag skulle jag fixa ett rätt fint bildkollage på datorn i skolan. Så jag satt där i datasalen, med en massa nior. Resten av min svenskagrupp satt i klassrummet. Men inte fan kunde jag göra klart bildskiten, för givetvis behövdes något slags program vara installerat. Och det var det ju inte då. Så jag gick upp till klassrummet igen. När jag närmade mej hörde jag ett lustigt ljud. Som om det var några som knullade, fast på en animerad disneyfilm. Och när jag kommer in i klassrummet är det alldeles mörklagt, och alla sitter och tittar på Hem till Midgård. Alla var skitinne i det. Klaes också. Och jag kände bara att det var så jävla gött! Förresten så var det några (jag själv inberäknad), som satt kvar lite på so:n och tittade på det igen.

Har varit på besök hos tandis idag också. För tråden från tandställningen stack in i kinden och köttade upp allting där. Tydligen hade tråden åkt bort lite från ena sidan, så att det blev "över gränsen" på andra sidan. Så hon drog i den. Hon DROG i den. Hon drog fan med sig halva min käft också.

Jag tror jag tycker att jag älskar det här lite smått i smyg.



Nä, rätt officiellt nu va eller?

Skapa minnen för livet - Sälj tulpaner.

Ingenting går upp mot att skapa ett sådant minne, som att knacka dörr och få ett fett NEJ rätt i facet, av någon medelålders man/kärringjävel. Det, är ett minne för livet det!

Nämen vafan. Så håller ju inte jag på. Den här omgången har jag bara lyckats sälja en bukettjävel. En. Och den är till mej själv. Eller ja, mamma. Och när jag skulle in på sidan och logga in och ändra min beställning, hittade jag först inte vart man skulle logga in. Så jag googlade på "tulpankungen.se logga in". Men sen så upptäckte jag att det var skituppenbart vart man skulle göra det.

Bruden med kollen har ni här!

Jag måste göra ett otroligt känlosamt uttal här nu. Och jag hoppas att det inte förändrar eran syn på mej. Att ni inte ändrar eran uppfattning om mej. Att jag fortfarande är den där tjejen ni alltid velat sätta på i smyg. Den där koola jäveln som är så pass kool att hon stavar ordet "kool" med "k". Jo, förstår ni. Jag, Amanda, Pundarn har börjat lespa litegrann sen jag blev metalfacet. All min hårdhet bara försvann med mina tappra men meningslösa försök med att kunna säga tex, bajs. BajS. S. Ess. Och så har jag märkt hur många s svenska språket har. Jobbigt. Men vi diskuterade om det är sexigt att lespa, om folk tänder på det. Två gjorde det som vi frågade. Dock är vi hundra på att den ena gav ett ironiskt svar, så... Jag får väl inte ligga på ett tag nu då.

Haha nävars. Det här var bara väldigt nödvändigt!

Två videor från den här veckan. Den första är när jag och Melinda gör tjurfäktning på svenskan. Lägg märke till hur någon säger: "Så jävla dumma i huvudet". Jag älskar att vara en idiot.
Den andra är när Hedvwig, Melinda och Amanda dansar till en kryssningslåt på musiken idag. Dock orkade jag inte rotera den, spank me.

Njut för fan, njut.

Hade Die Schwein en stund idag. Helvetesstunden i veckan på torsdagar. I en hel helvetestimme. Han har med sig en brud nu också. Som läser till musiklärare. Hon är blåst. Hon kom och satte sig vid mej, och jag frågade om hon var tvungen att sitta där. Ja, sa hon. Och sen på något sätt började vårat samtal om Die Schwein. Och blåsta praktikanten tyckte att jag skulle berätta hur jag kände för honom. Och om jag inte ville göra det face to face, så sa hon: "Du kan ju alltid skicka ett argt mejl".

Men för helvete blåsta flicka?