Samma gamla skiva spelas.
Ebba Grön.
Med den här högupplösta (dålig sådan), bilden är ni inbjudna till att komma och lyssna på Ebba Grön tillsammans med mej, hemma hos mej inatt. För inatt är jag ung och kåt.
Jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.
Fatta hur jävla lycklig jag blir när det är en stor sol ute, plus att det är asiatbarn med i tidningen! Heliga dag.
"I didn't eat for three days so I could be lovely"
- Cassie Ainsworth
Skins
I'll be your Emmylou and I'll be your June, and you'll be my gram and my Johnny too.
Hon band dej vid din egen stol, hon slet ditt hår, hon rev din tron. Hon fick dej att kvida "Halleluja".
Har varit ett jäkligt nice väder idag må jag säga. Har suttit ute i solen och konsumerat kaffe, mat, Laleh, Veronica Maggio och Håkan Hellström, och dragit en och en annan visa på gitarren. Tittat på Robert som tvättat bilen, och cyklat en sväng till ett loppis och fått inspiration.
En av de bättre versionerna av den här låten.
You and me, we get strokes on the dancefloor. Blinded by the disco light.
Jag vill ha fyra barn. Däribland önskar jag mej två döttrar. November och Emmylou.
Den här låten skulle få vara dopsång.
Guns were pointed at us trying to eliminate the lust between us.
Nu sitter jag här och hatar mitt internet för det är ren jävla skit, känner mej för övrigt jätteintressant. Håller på att fixa musik till en skiva jag tänkt bränna. Om det är någon som känner att den vill bli influerad av mej finns det en möjligt att bli det också. Bara att säga till, så kanske jag skickar dej ett ex. Om du inte är alldeles för vacker förstås. För det skulle jag inte klara av.
The Majority Says.
2008 klev det in en liten försynt flicksnärta på sexon, sjutton år i juryrummet på idol. Hanna Antonsson. Hon gick vidare, men efter det sågs hon aldrig mer till i programmet. Jag tyckte hon var så bra, och jag blev lite förfärad över att hon bara försvann sådär. Så till slut kontaktade jag henne via mobil, och så berättade hon att hon hade åkt ut i slutaudition, och en massa annat.
Nu två år senare har jag fastnat för låten 114, som är med i en viasatreklam. Jävlar vad det låter som Hanna, har jag tänkt. Jag har googlat texten, men aldrig hittat någonting. Men ikväll googlade min kompis fram bandet, och jag var tvungen att titta på bandmedlemmarna. Och vad står det inte för namn där? Jo, Hanna Antonsson. Så jag var tvungen att höra av mej igen och gratulera till framgången, och hon mindes mej och tyckte det var roligt att jag hört av mej igen, och så bestämde vi att jag måste gå på någon konsert och träffa henne. Skitkul verkligen! 2012 kommer bli ett skyhelvetes bra musikår.
I've always felt a feeling we could die young, some die young, some die young.
Kaffe, kaffe, kaffe. Jag trodde aldrig att det skulle börja bli min grej, men livet börjar ju vid sexton. Det gjorde det för mamma. Kaffet alltså. Jag är jättenöjd med att få sportlov, och jag anser att jag är jävligt värd det. Ska inviga det med någon halvskum konsert under bion i hålan där jag bor. Förresten har jag ändrat designen på mitt skriveri. Men det vill visst inte Chrome visa, bara Explorer. Men det är klart, finns ju alltid någon tjurig liten sate.
Amanda Jenssen.
Lika jävla bra som vanligt. Men så ny var den ändå inte. Hon spelade den på en konsert jag va på när hon var på turné med albumet "Happyland". Men man vill ju bara dansa.
Och hon sa: "Egentligen är du inte kär i mej och egentligen är det okej med mej. För jag blir aldrig kär i någon, sånt där är slöseri med tid. Men då slösar vi bort våra liv".
Singel, inte så sökande, men öppen för förslag. Det är jag. Dagen har inte varit så givande på det planet, förutom ett snabbt och rätt hett torrknull på en skum toalett.
Glöm för fasen inte Grammisgalan nu klockan tio ikväll på ettan. Både Amanda Jenssen och Markus Krunegård ska debutera med låtar. Det är min kärlek idag.
Det som hugger mest är att du måste ta på dej skorna igen och fortsätta gå.
Det är inget kul längre, för tillfället. Ser bara motgångar. De första månaderna på de nya åren som kommer är alltid dom träligaste för mej, som hösten kan vara för många. Men det blir bättre, det har jag erfarat lite för många gånger. Men även om tiden är stannad så har inte mina Martens gjort det, så nu måste jag gå och smeta in dom i det där braiga medlet igen. De blir som nya.
Medan du sov.
You'll never walk alone.
Idag började dagen bara med att jag skulle förbereda mej mentalt inför det nationella uppsatsprovet i svenska som skulle vara i två, kanske fler timmar. Dag ut och dag in, minut för minut, sekund för sekund. Så rullar dagarna på, och man tänker inte på det. Inte alls.
Det var många som var färdiga, och väntade på att få lämna sin plats och gå ut och slappna av lite. Läraren kommer och säger till mej att jag ska gå ut först. Jaha, tänkte jag. Har dom sån koll att man inte ens får lämna rummet samtidigt när man är klar? Men där ute stod ännu en lärare, som gav läraren som föst ut mej, en speciell blick. Hon började med att säga att någonting tragiskt har hänt på skolan. Att skolvärden gått bort inatt i ett epilepsianfall.
Alla elever och lärare på skolan, förutom niorna visste om detta. Vi fick ingenting veta förrän vi skrivit klart provet, så att vi inte skulle bli distraherade. Och när jag går ner i korridoren, ligger det som ett täcke av tystnad. Bara snyftanden som ekar lite mellan väggarna. Folk står och gråter överallt. I ett rum hade man tänt ett ljus, med en bild av honom bredvid, som man kunde lägga en hälsning vid. Hela dagen har det anordnats olika sätt att få stöd, och hälsa honom någonting, på ett lite mer andligt sätt. Skolan har varit öppen under hela eftermiddagen, och under en stund in på kvällen för eleverna. Flaggstången på skolgården har flaggan hissats upp, likaså på lågstadiets skolgård och så hörde jag någonstans att även kommunen har hissat sin flagga på halvstång för att visa respekt och stöd. Hela facebook är belamrat med en massa hälsningar, grupper har skapats och ett evenemang där man på lördagen kan komma och tända varsitt ljus på skolan om man känner för att göra det.
Många kanske inte vet vad benämningen, titeln (vad man nu vill kalla det) skolvärd, betyder. Jag vet knappt själv om jag ska vara ärlig, men han var en person som drällde runt i korridoren och snackade, skrattade och skämtade med allt och alla. Jag är hundraprocentigt säker på att han snackat med alla på hela skolan. Han kunde närvara på lektioner, han har följt med min klass på en utflykt, och så sent som igår åkte han skridskor med oss. Det märks att han berört människor på ett eller ett annat sätt, då alla blivit så ofantligt engagerade. Det tycker jag också visar, hur fint vi människor är skapta.
Han fanns i skolan bland tegelväggarna, men han fanns också på andra sidan gatan för mej. Vi var grannar. Såhär under vintertid kunde jag möta honom när han stod på garageinfarten och skottade snö, då han gnällde och tyckte att jag kunde skotta undan den. Någon gång när jag var mindre och råkat sparka in en boll, och kände mej lite pinsam att gå in i hans trädgård och hämta den, fanns han där och flinade glatt och pratade mer än gärna ett par ord med mej. Jag minns en gång när jag stod i köket, och så såg jag hur han lekte med sina barn i snön där ute. De åkte pulka. Och det såg så roligt ut.
Den människan var så otroligt godhjärtad och ville varenda jävel väl.
Vi säljer även tulpaner för att tjäna pengar till klassresan i vår. Jag frågade honom om han kanske ville köpa till sin fru, som en överraskning. Det ville han, fyra buketter t om. Sextio tulpaner skulle han ha gett henne. Idag. Han bad mej även att göra ett kort, och skriva något fint på det. Det gjorde jag också. Han frågade vad det stod på det, och jag sa att det skulle han få se dagen därpå. Men nu blev det inte så.
Anledningen till att rubriken är "You'll never walk alone", är för att det var just den låten som spelades på hans bröllop, och just den frasen tatuerade han in på ena underarmen för inte alls längesen. Och han kom och visade den för mej, stolt. Han visste att jag var intresserad av tatueringar och sånt där. Han var så stolt.
Människor har sprungit in och ut genom huset framför mitt idag, grannar har visat sin sorg. Man känner det på hela atmosfären. Alla tankar från oss som kände honom, går nu till hans fru och deras två små barn, ingen av dom ens fyra år fyllda.
Han var en lyckas man på jorden, nu är han en lyckans man i himlen.
Här kommer lyckan för hundar som oss.
Det är fakta att livslängden på kvinnor och män har ökat, eller åtminstone är bra nu. Har jag hört. Så därför är vi kapabla till att jobba i tio år till. Om man låter det gå så ett tag, så tror jag att vi kan se att den där livslängdskurvan kommer att stupa rakt ner, precis som Alexander Bards penis på en polsk undergroundbordell.
"Man kan byta karriär", säger han. Det är i den här generationen som jag håller på att växa upp i, som flertalet människor verkligen pluggar till att bli någonting, och i stort sätt alla går i gymnasiet för att det ger en vettig grund, även fast det inte är plikt på det. Pappa gick några veckor, sen gav han fan i det. Idag måste man ha utbildningar hit och dit för att sopa gatan. I princip. Man ska byta arbete till något som är mindre jobbigt fysiskt. Men just det Freddeman, en av dom platserna besitter du ju själv?
Kan vara mycket lätt för en människa som inte har ett fysiskt ansträngande arbete, att säga att man ska jobba tills man blir hundra, den sliter inte ut kroppen på samma sätt som någon som t ex jobbar på en fabrik. Men en del människor här i världen är födda med silversked i mun, och dör även med den. Vi andra får nöja oss med träskeden ut från vaginan, och in i graven.
Det pratas mycket om att ungdomar, och unga vuxnar inte jobbar. Dom är lata, ansvarslösa och ditten och datten. Må så vara, må så vara. Men eftersom man "borde" jobba till sjuttionfem bast så finns det ju inga jobb att ta heller. Och det är ju självfallet mycket bättre att Stig sjuttiotvå år släpar och drar på plastfabriken, än att Martin nitton år kommer och gör lite nytta, samt tjänar pengar precis efter studenten. Det är väl klart att det kryllar av socialbidragsfall när det ska va så pass. Borde man gå runt och hoppas på att någon går och dör någonstans för ens egen skull? Ja, kanske det.
Min farfar är sjuttiofyra, har jag för mej. Han skakar jättemycket i sina händer. Så när han ska dricka kaffe får han ta en hög mugg, och bara hälla i hälften så mycket kaffe, annars så blir det kaffe överallt. Men då ska någon annan i samma situation operera en hjärnblödning. Med sina händer. Känns oerhört bettryggande.
Jag skulle gärna, mycket gärna se fler politiker som själva en gång varit den som fått jobba och slita lite bland barnaskrik på dagis, som jobbat på en fabrik, eller egentligen vilket "normalt" arbete som helst. För jag tror att de personerna är viktiga för oss, för att dom förstår verkligen vad som behövs, och vad som inte behövs. Dom vet själva, för de har själva varit där ute en gång.
Dry My Soul.
Imorgon har jag mitt första nationella prov i nian också. Tjoho. Så jag ska äta mycket och sova mycket.
MEN, jag ska inte va så trälig. För Amanda Jenssen kommer med ett nytt album under våren 2012. På grammisgalan den 14:e ska hon framföra sin nya singel "Dry My Soul".
Långt bort, högt upp i det blå.
Nu ska jag sova igen. Imorgon ska jag va Greta Garbo.
Easy conversations, there's no such thing,
I torsdags åkte jag gokart. Jag var rädd innan. Åker inte radiobilarna ens. Man bryter bara nacken och blir alldeles gul och blå och alla de dära färgerna. Men jag viftade med händerna som jag brukar göra när jag är lite rädd för något, och så fattade mina händer ratten och började köra. Jag var för kort för att nå fram till gas och broms, så jag låg lite coolt och körde kände jag. Men hej å hå så roligt det var. Sedan åt jag kinamat, följt av att titta på bio. Hamilton. Ingeting för mej, som jag trodde. Men Persbrandt levererade som vanligt. Allt det dära gjorde jag tillsammans med majoriteten av klassen. Skojigt.
Imorgon ska jag leka arbetslös svettig man, som ligger hemma på soffan och inte går till arbetsförmedlingen i Mjölby. Men på kvällen ska jag umgås med det gamla vanliga packet och kolla in "Mello". Har "höga" förväntningar. Sen hoppas jag på att jag kan dra med mej någon ut och åka skridskor med mej i mörkret. Så ingen ser mina missöden.
På söndag ska jag leka kollega med Helge Skoog då vi ska filma ett avsnitt av "Halv Åtta Hos Mej", på fem minuter. En skolgrej ni vet. Jag ska vara utklädd till zigenare. Eller rom, som är det fina sättet att säga det på. Sånt där är viktigt vet ni, och det bör man lägga stor vikt vid.
Godnatt kära vänner.
Regarding the news we say oh.
On my knees in a faceless crowd.
