Idag började dagen bara med att jag skulle förbereda mej mentalt inför det nationella uppsatsprovet i svenska som skulle vara i två, kanske fler timmar. Dag ut och dag in, minut för minut, sekund för sekund. Så rullar dagarna på, och man tänker inte på det. Inte alls.

Det var många som var färdiga, och väntade på att få lämna sin plats och gå ut och slappna av lite. Läraren kommer och säger till mej att jag ska gå ut först. Jaha, tänkte jag. Har dom sån koll att man inte ens får lämna rummet samtidigt när man är klar? Men där ute stod ännu en lärare, som gav läraren som föst ut mej, en speciell blick. Hon började med att säga att någonting tragiskt har hänt på skolan. Att skolvärden gått bort inatt i ett epilepsianfall.

Alla elever och lärare på skolan, förutom niorna visste om detta. Vi fick ingenting veta förrän vi skrivit klart provet, så att vi inte skulle bli distraherade. Och när jag går ner i korridoren, ligger det som ett täcke av tystnad. Bara snyftanden som ekar lite mellan väggarna. Folk står och gråter överallt. I ett rum hade man tänt ett ljus, med en bild av honom bredvid, som man kunde lägga en hälsning vid. Hela dagen har det anordnats olika sätt att få stöd, och hälsa honom någonting, på ett lite mer andligt sätt. Skolan har varit öppen under hela eftermiddagen, och under en stund in på kvällen för eleverna. Flaggstången på skolgården har flaggan hissats upp, likaså på lågstadiets skolgård och så hörde jag någonstans att även kommunen har hissat sin flagga på halvstång för att visa respekt och stöd. Hela facebook är belamrat med en massa hälsningar, grupper har skapats och ett evenemang där man på lördagen kan komma och tända varsitt ljus på skolan om man känner för att göra det.

Många kanske inte vet vad benämningen, titeln (vad man nu vill kalla det) skolvärd, betyder. Jag vet knappt själv om jag ska vara ärlig, men han var en person som drällde runt i korridoren och snackade, skrattade och skämtade med allt och alla. Jag är hundraprocentigt säker på att han snackat med alla på hela skolan. Han kunde närvara på lektioner, han har följt med min klass på en utflykt, och så sent som igår åkte han skridskor med oss. Det märks att han berört människor på ett eller ett annat sätt, då alla blivit så ofantligt engagerade. Det tycker jag också visar, hur fint vi människor är skapta.

Han fanns i skolan bland tegelväggarna, men han fanns också på andra sidan gatan för mej. Vi var grannar. Såhär under vintertid kunde jag möta honom när han stod på garageinfarten och skottade snö, då han gnällde och tyckte att jag kunde skotta undan den. Någon gång när jag var mindre och råkat sparka in en boll, och kände mej lite pinsam att gå in i hans trädgård och hämta den, fanns han där och flinade glatt och pratade mer än gärna ett par ord med mej. Jag minns en gång när jag stod i köket, och så såg jag hur han lekte med sina barn i snön där ute. De åkte pulka. Och det såg så roligt ut.
Den människan var så otroligt godhjärtad och ville varenda jävel väl.

Vi säljer även tulpaner för att tjäna pengar till klassresan i vår. Jag frågade honom om han kanske ville köpa till sin fru, som en överraskning. Det ville han, fyra buketter t om. Sextio tulpaner skulle han ha gett henne. Idag. Han bad mej även att göra ett kort, och skriva något fint på det. Det gjorde jag också. Han frågade vad det stod på det, och jag sa att det skulle han få se dagen därpå. Men nu blev det inte så.

Anledningen till att rubriken är "You'll never walk alone", är för att det var just den låten som spelades på hans bröllop, och just den frasen tatuerade han in på ena underarmen för inte alls längesen. Och han kom och visade den för mej, stolt. Han visste att jag var intresserad av tatueringar och sånt där. Han var så stolt.

Människor har sprungit in och ut genom huset framför mitt idag, grannar har visat sin sorg. Man känner det på hela atmosfären. Alla tankar från oss som kände honom, går nu till hans fru och deras två små barn, ingen av dom ens fyra år fyllda.

Han var en lyckas man på jorden, nu är han en lyckans man i himlen.