Det är så svårt att börja att skriva. Men kanske är det bäst att göra det nu, när känslorna är alldeles färska. Jag är så pass nollställd. Det känns lite som att, vad ska jag göra nu då? Jag sa att jag skulle avsluta mina dagar här den fjortonde. Jag ska hädanefter ha som princip att inte skaffa principer, för jag bryter dom alltid ändå. Men nu säger jag ifrån mej detta den femtonde juni, istället.

Igår slutade jag nian. Det är det roligaste, och det jävligaste jag någonsin gjort. Det är få gånger jag gråtit så mycket, och med så jämna mellanrum, på samma dag. Det gör så ont i mej, och i alla andra kroppar i 9A att veta att vi inte kommer att komma tillbaka till hösten. Några av oss kommer att hamna i samma klass, men många av oss går åt helt olika håll, och några flyttar långt bort vilket gör att möjligheten att samlas kommer att bli svårare. Och det är när vi är tillsammans allihopa, som vi är som bäst.

Det är jobbigt att se på människor, att se människor i ögonen när de är så ledsna. Det är jobbigt att se på människor i deras ögon att de är väldigt ledsna, även fast de inte visar det. Men en grej som vi skapat i klassen, alla vi trettio, är kärlek, kamratskap och som en slags vårdnad av varandra. Vi tar hand om varandra, när vi behöver det. Det finns alltid flera kramar att få, flera axlar att luta sitt huvud emot när man behöver. Flera öron som är beredda att lyssna till ens ord. Och det finns någonting som är så jävla svårt att sätta fingret på, det bara är något. Något visst med oss allihopa i klassen. Det är så satans svårt att slitas ifrån det nu.

Många sa igår när vi grät att det kändes som att någon har dött, att något har dött. Det gör det också. Det var inget sånt där stillsamt gråt. Folk hulkade, och tårar rann konstant under ett tag. Kinder blev svartrandiga, ögon blev svullna och röda.

Men en sak, som jag själv tror är ganska ovanligt är att folk hela tiden nämnde våran klassföreståndare vi haft under dessa tre åren. Vi grät inte bara för att vi skulle splittras ifrån varandra, utan också för att vi splittrats ifrån våran älskade klassföreståndare. "Jag vill inte att han ska va ledsen", kom en fin klasskompis gråtandes till min famn och sa, och tårarna sprutade. Och det var inte bara hon som sa så.

Våran klassföreståndare har varit så mycket mer för oss, än bara en lärare. Det är så svårt att beskriva för människor som inte har träffat honom. Vi känner oss alla så väldigt, väldigt tacksamma för allting han gjort för oss. För så är det verkligen. Han har alltid fixat allting, ordnat allting, bjudit på så mycket saker. Han har gett oss så mycket mer än bara kunskap i skolans värld. Det går inte att sätta ord på. Det har aldrig varit, kommer aldrig heller att vara 9A utan honom. Han har faktiskt blivit lite som en extra-pappa för alla. En extra fadersgestalt. Det finns ingen mer givmild människa, snällare eller mer omtänksam. Och vi är så glada, hedrade och så jävla lyckliga över att vi fick just honom och ingen annan.

I sjuan en gång kom vi in i klassrummet i väntan på lektion. Då spelade han 21 Guns med Green Day så högt att det blev klagomål. Men han sänkte inte volymen för det, för den låten var något alldeles extra. På avslutningen i kyrkan överraskade vi honom med att spela och sjunga den. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Tur att jag spelade gitarr och hade något att koncentrera mej på, annars hade det varit svårt att hålla känslorna i schack. Men nu har den låten blivit våran tillsammans. På bara några få minuter. Vi lyssnade på den på avslutningsmiddagen, och som sista låt på festen också. Nu kan jag inte lyssna på den utan att börja gråta. Jag orkar inte gråta mera, så jag vill inte lyssna på den.

Dagen igår var jobbig, kvällen igår var också väldigt jobbig. När kvällen började lida mot sitt slut kom känslorna för alla. 21 Guns ekade över hela stället festen hölls på, och så även de tappra försöken till att sjunga med fastän än tårarna sprutade. Vi grät, och vi kramades och vi gungade med till musiken. Vi tröstade varandra, det var ingen som stod ensam. Och mitt i allting är det just det som jag är mest glad över. Ingen behöver tackla det här ensam, vi går alla igenom samma sak, och vi gör det tillsammans. Till sist satte sig alla ner på golvet, i en ring, nära varandra. Det var bland det jobbigaste, och hemskaste jag varit med om, och sett i hela mitt liv. Alla bara satt där på golvet och grät, hejdlöst. Vi grät som små barn som slagit sig. Och det kändes så tungt. Och att lyssna på våran låt samtidigt. Det var väldigt starkt. Och oförglömligt, det kommer jag aldrig att glömma.

Till slut, när jag kramat alla så drog jag bara. Det blev för jobbigt att stå där och säga hejdå. Just det där hejdå-et. Nu när jag skriver det här, så är det jävligt jobbigt. Ögonen är fortfarande rödgråtna och svullna, och titt som tätt rinner en tår nerför kinden. Och det känns som att det kommer dröja ett tag innan det kommer lägga sig. Det här var och är väldigt starkt för oss alla. I våran klasslogg på facebook ramlar inlägg in från samtliga i klassen om att de älskar varenda en av oss, och att vi måste hitta på en massa saker i sommar. Vi ska träffas redan ikväll.

Jaha. Om jag kanske skulle avsluta det här nu då. Det bara knyter sig i magen på mej när jag tänker på det, och skrev det. Först och främst kan jag nu hänvisa er till minusgrad, där jag kommer fortsätta att filosofera emellanåt. Det kommer säkert att infinna sig ett flertal deppade inlägg där under den här tiden kan jag tänka mej. Nu har jag gjort mitt här under tre år.

Och till Klaes om du nu av ren nyfikenhet skulle kika in här igen. Sköt om dej nu, vi tänker på dej och vi hoppas att du får en minst lika bra klass nu till höst, som vi var. Du har gjort allting för oss, och du har betytt och betyder vääääldigt mycket för oss. Vi kunde verkligen inte fått någon bättre än dej. Ta åt dej av det här nu och njut utav sommaren på din fina gård. KRAM!

Skulle behöva både det ena och det andra för att kunna varva ner lite nu känner jag. Bearbetar med Mumford and Sons. Jag skäms över att jag upptäckt det dära underbara jädra bandet så sent som jag har.

Stress är ett begrepp jag förstått att jag inte förrän nu faktiskt inte upplevt tidigare i mitt sextonåriga liv.

Jag vet inte heller hur jag ska hantera mitt nuvarande liv heller. Jag är så tragisk. "Förlorar" en sketbra klass på tjugonio individer, plus två även dom sketbra klassföreståndare, på torsdag. Men jag får väl också skylla mej själv för min tragiska känsla eftersom jag lyssnar på Timo Räisänen – Without You. He. He. He. Now you're just somebody that I used to know. Äckel-jag.

Jag känner mej själv så satans väl när det gäller sådana här grejer också. Just nu, och under de här roliga men ack så intensiva dagarna har jag, och säkert ingen annan heller, inte riktigt hunnit reflektera så värst mycket över någonting egentligen. Så allting kommer att komma då på torsdag. Allra helst i kyrkan tror jag. Och sen efter festen, dagen efter, kommer den här tomheten infinna sig i kroppen och i själen. Det är nog den värsta känslan jag upplevt tror jag. Och jag måste säga att det var faktiskt ett bra tag sen sist jag kände den. Så det kanske är därför det är dags nu.

Det är dags nu.

Förresten, dessa är mina bästa gråt-låtar någonsin.

Coldplay – The Scientist
Coldplay – Fix You
Coldplay – Yellow

Hon tittar sig själv spegeln, och granskar hela sin spegelbild och finner majoriteten av sig själv negativ. Hon tittar med de dära speciella ögonen, och det är just det att hon tittar på sig själv också. Men egentligen vet hon inte hur jäkla fin hon egentligen är.

Alla människor har ett extra vakande öga på sig själva. Det onda ögat som gärna påpekar fel, och letar efter missnöjen. Väldigt vanligt är det att det där ögat gör sitt bästa just framför spegeln. Många har rätt höga krav på sig själva, och vill gärna pressa sig själva och det de tar för sig till det allra bästa.

Och när hon står där framför spegeln kommer det kritiska inom henne verkligen fram, och det där ögat arbetar för fullt. Men skulle man ta ut henne ur sin kropp, göra henne till en helt annan människa för en dag eller så, och låta henne möta sitt gamla jag på stan eller vad som helst, skulle hon verkligen tänka att den personen ser ut som skit då? Nä, det tror jag inte. Jag tror att hon skulle tycka att hon var fin. Tro mej.

Jag tror faktiskt helt och fullt att det är på det här viset. För människor lever ständigt i att man själv inte är sådär bra som någon annan man känner, eller vet om. Och att varför skulle jag vara speciell eller fin, jag är ju bara jag? Svaret på frågan, finns också i frågan.

Så tänk på det nästa gång du granskar dej själv i speglen, vad hade du egentligen tyckt om det visuella du ser framför dej om du hade mött den här personen i ett annat liv, i en annan tid?

Det du ditt äckel.

Förutom att man vinner rätt mycket kunskap i skolan, kan man också vinna lite mer viktig kunskap. Livskunskap. Det har jag gjort.

Jag har alltid varit jävligt kass på matte. Jag har alltid tyckt att det varit träligt, har alltid haft relativt svårt för det. Men jag har ändå alltid precis klarat mej. Det där det ordnar ju sig ändå, tänker jag om det flesta saker.
Men till julavslutningen fick jag ett väldigt svagt G i betyget, och klarade inte de nationella proven som vi fick testa. "Amanda, vi måste jobba för att du ska klara nationella proven i vår".

Under ett tag fick jag livets panik. Skulle ett jävla prov göra så att jag inte skulle ha behörighet till gymnasiet?
Jag kan va ganska tjurskallig av mej, så i princip tjurade jag bara och oroade mej ett tag, och va förbannad på att man ska va så satans bra på allting hela tiden. Pressen som ligger på alla elever i skolan är enorm. Egentligen är det ett under att det inte är så många som får psykbryt. Och sen började jag fundera över mitt tidigare tänk att allting ordnar sig till slut, alltid vinner.

Fan, jag måste ju fixa det här, tänkte jag. När jag pratar om det brukar jag alltid likna det lite vid alkolism, och vad en alkolist måste förändra i sitt tänk och i sina handlingar. Även om det här absolut inte är lika gravt som alkolism, tycker jag att det är en förståelig liknelse.

Det är lite som att man till slut inser att, jag har ett problem. Det är bara jag, och ingen annan i hela världen som kan lösa det här problemet. Och det är också bara jag i hela världen som kan stå ivägen för lösningen. Du kan få hjälp utifrån, men när det kommer till kritan beror det bara på dej själv.

Och det är jävligt läskigt tycker jag, när man står där ensam. För jag har alltid haft folk vid min sida när det varit någonting, och det har jag också haft under det här, men i den här situationen måste du vara mer självständig. Det läskiga är att det beror bara på dej, det är du som antingen stjälper, eller hjälper.

När man har kommit till insikt med detta, så förstår man att det är dags nu. Dags att börja kämpa lite. Så jag gick på alla extra mattelektioner som fanns, jobbade hemma, jobbade på håltimmar, jobbade på de vanliga mattelektionerna. Jag jobbade röven av mej, på riktigt. Och nu tänker säkert många att jag måste ha tyckt att det måste ha varit så jävla jävla tråkigt och träligt. Men ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig tyckt det. För att jag kom så pass mycket till ro med det, och förstod att jag bara skulle sätta onödiga spärrar i mitt huvud om jag bara skulle sitta och tänka på hur tråkigt allting var. Och sen har jag haft så satans bra lärare som har hjälpt mej, och sen hade en kompis samma problem så vi stod där tillsammans hela tiden, bredvid varandra. Det enda som fanns i mitt huvud var att jag skulle klara det. Som fan. För jag ville det så mycket.

Jag hade IG på de nationella vi testade på höstterminen. Nu fick jag G+ (har jag för mej). Jag fick tretton poäng över det som var gränsen till godkänt.

Givetvis är ju själva vinsten att jag fixade det så pass bra som jag gjorde. Men den stora vinsten för mej är inte att jag klarade provet i sig. Utan det där att jag har bevisat för mej själv att den där klyschan som lyder "Om du vill någonting tillräckligt mycket klarar du det", faktiskt stämmer. Det stämmer för mej.

Sådana där klyschor hör man ju hela tiden, dag ut och dag in, och man har dom i åtanke, men då tänkte jag aldrig att det var självklart att det skulle stämma. Det där det säger ju alla.

Men när man får uppleva det själv så får det en helt annan betydelse. Då finns det, då är det på riktigt, det är då det blir sanning. Och det har hjälpt mej, och kommer att hjälpa mej så jävla mycket i framtiden. För jag har bevisat för mej själv att om jag kämpar för någonting tillräckligt mycket, så kan jag fixa det. Och det har också gjort att det blir enklare att tro, och lita på sig själv.

Så det är det jag tar med mej mest ifrån hela den här upplevelsen. Och jag skulle aldrig vilja få det här ogjort, aldrig att jag skulle vilja att jag inte hade haft svårt med matten. För då hade jag aldrig fått det här bevisat för mej så pass tidigt i mitt liv. Det är egentligen inte matten i sig som betytt någonting, det är lärdomen utav situationen.

Det är bara att stolt ge sig själv en klapp på axeln och tänka att, fan vad bra jag är.

Den fjortonde juni, om bara fem dagar ska jag sluta att skriva här. Jag har valt det datumet för att det är då jag slutar skolan, slutar nian, helt enkelt bara slutar. Jag har skrivit här i tre år. Under hela min högstadietid. Och det känns som en bra tid att sluta, för att sedan börja med annat. Jag tycker själv att det är ganska sorgligt faktiskt, men jag känner inte att jag vill hålla mej till samma nätverk i hela livet. För det finns ändå som små epoker i livet, och nu snart är det här en som ska komma att bli avslutad. Det handlar lite om att släppa taget. Det har jag svårt för faktiskt. Jag håller mej gärna till det som jag känner igen, vet och kan känna mej i trygg i för att jag alltid varit där. Men jag måste streta emot mej själv för att jag vet att det inte kommer bli något vidare utav någonting, om jag ska sitta och vara rädd för att ta chanser. Vad det nu än kan handla om. Så så är det.

Jag kommer aldrig att radera den här hemsidan. Det vore som att försöka ta bort min virtuella existens under tre år. Och jag står ju för allting och sådär, så det finns ingen anledning. Och jag vill ha den kvar så att jag kan komma tillbaka när jag saknar någonting, och så att jag kan se min personliga förändring. För en personlig förändring har jag själv sett här under dessa tre år. Det är roligt, och intressant tycker jag. Och sen känns det som att jag håller mer koll på mej själv också.

Det varit så jävla nice det här ibland. Att få nå ut till människor. Och jag kommer aldrig glömma när jag mötte en läsare på stan i Stockholm. Det va skitfett faktiskt.

Jag känner mej själv tillräckligt bra för att veta att jag inte kommer kunna stå ut med att inte skriva mera. Det har blivit lite som att äta, skita, pissa och sova för mej. Så jag kan redan nu avslöja att jag har ett nytt nätverk på gång, men än är det inte färdigkonstruerat. När det blivit det, blir det releaseferre.

Kram på er!

Den här killen är verkligen one of a kind. Och det är just de musiker som är one of a kind som det går bra för, och som folk blir nyfikna av.

Jag själv tycker att hela grejen med den här musiken är så otroligt nyskapande, och det är jävligt fräscht och psykadeliskt på något sätt också. Det hörs och det känns att det är skapat på ett väldigt genuint vis, och att det är baserat på livets äkthet. Och för mej är det just det som musik ska förmedla. Livet. Livets skit, livets underbara. Allt det dära som känns på riktigt, ni vet.

Lyriken gör en stor del av låten, tycker jag. Och lyriken som finns här, och i låtarna från den tidigare EP:N är faktiskt i klass med Joakim Berg. Faktiskt. Det är jävligt stort för mej att jag säger det här, och faktiskt menar det med allt jag har, för att Joakim Berg är en person som jag inte ens kan beskriva för att jag blir så jäkla mållös av hans texter, för jag tycker att det är så episkt.

När den här videon spelades in satt jag tillsammans med min kompis i hennes lägenhet och hörde hela processen ifrån balkongen och lyssnade när scenerna ifrån när hela bandet frontas, spelades in. Sen måste jag bara tillägga att den röda fina Gibsonen (funkar det att säga så?), har jag själv spelat på x antal gånger.

Mannen bakom Individen är Benjamin Stolt. Jag vet inte riktigt vart han placerat sin själ nu förutom i musikens leverne, men han har under sin uppväxt varit bosatt på samma lilla place som jag. Och det som står på den tidigare länken där, speciellt det där med källaren är precis det som sagts och har pratats om av människorna här. Det är lite som en saga faktiskt.

Jag personligen älskar ju det här! Jag älskar sådana här djupa texter och skulle kunna spendera hela mitt kommande sommarlov på att sitta nedsjunken i både hjärta och tanke och gräva efter själva roten till lyrikerna. Men det ska jag inte, för det är en speciell charm med att en hemlighet som man inte ska upptäcka, finns kvar i texten.

Nu hoppas jag att jag inte får se den där killen på gatorna, torget eller ICA på ett bra tag nu, för jag önskar och hoppas utav hela min själ och hjärta att folk förstår det stora i det han gör, så att han får göra det som han håller väldigt nära sitt hjärta och förmedla det han upplevt. Med kontrakt hos Sony Music, och en alldeles nysläppt singel och med ett pågående arbete på debutplattan tror jag att det är bara början på något stort.

Ni som ska till P&L år, gå och dansa och gråt med Individen & Kungarna.

Den årliga och sista (för min del) vårshowen ägde rum idag. Den här gången deltog inte jag och min lilla kollega. Det finns så mycket andra grejer som skapar ett evigt och ändlöst kaos i huvudet, så det kändes inte riktigt rätt varken i hjärta eller i själ att dela med sig av någonting som ska kännas så innerligt, om det bara kommer ut halvhjärtat.

Det var några människor som kom fram och förvånat frågade varför, när showen va slut och vi aldrig tagit plats på scenen. De såg så besvikna ut i sina ansiktsuttryck. Och lite längtande.

Då blev jag så satans varm och go i kroppen och i hjärtat, i hela mitt livssystem. Inte för att det infann sig livets skadaglädje i min kropp, utan för att det är så roligt och mysigt att vi lyckats de tidigare gångerna så pass att folk längtat till nästa gång.

Men jag kan (i alla fall), i ärlighetens namn avslöja att det var tänkt att vi skulle framföra "Svarta Linjer" med Kent. Men det hade aldrig blivit någon äkthet utav det, halvhjärtat.

I musiken har vi aldrig gjort någonting halvhjärtat, och det kommer vi aldrig göra heller. Då kan man inte riktigt kalla sig själv musiker, tycker jag.

Kent – Svarta linjer