Jag tittade på "Robins" på ettan i lördags. Filip och Fredrik va med, och Fredrik hade en klockren teori om hur vi gör Jimmie Åkesson bajs i byx.

Det bor runt 18 000 (?) somalier i Svergie. Det finns runt 7 000 (?) registrerade svergiedemokrater. Om nu då en större del av dessa somalier ansluter sig till partiet kanske både Jimmie och partiet känner att, nä fan. Nu va det inte så kul längre, vi skiter i det här. En väldigt primitiv lösning må jag säga. Hållbar? Who knows..

Här har vi ännu en människa från Göteborg som behärskar svenska språket med bravur.

Debutalbum Någonting? Nej

Jag tänkte skriva. Men sen ångrade jag mej. HAHA.

"Pappa, jag vill bli skådespelare när jag blir stor."

Jag stod i buffékön, för jag va ute och åt häromdagen. Bakom mej stod det en liten pojke på kanske nio år, med sin pappa. Och så hörde jag hur han sa det ovanstående till sin pappa. Och pappan bara fnös, skrattade och mumlade någonting om vad hans drömyrke var när han var liten, men vad resultatet blivit idag. Sedan satt även hela familjen precis bredvid oss, och pappan pratade i telefon hela tiden. Med hög röst, och om någonting som i sin egentlighet verkade vara något som faktiskt kunde ha väntat. Och pojken bad honom att sluta prata, nu när de skulle äta. Pappan nekade honom. När han väl slutat prata, och lagt ner mobilen säger pojken att en annan kille i hans klass blivit ombedd att lämna sin telefon till lärarna för att han inte fick prata i den, då han gjort det. "Vi vuxna har ju lite mer viktigare saker att prata om än småbarn", sa pappan då. Och hela tiden när pojken skulle berätta någonting, var han bara kall och svarade kort och ointresserat.

Jag vill inte vara en sådan "förebild" för mina barn, som gör anspråk på att drömmar är drömmar och kommer alltid vara. Att det inte ens är värt att kämpa riktigt hårt för någonting, att livet alltid kommer ikapp en när allt kommer omkring. Att göra det som förväntas av en, och att inte stötta i alla lägen. Jag vill heller aldrig bli så jävla bitter heller, att jag nedvärderar mina barn eller barn överhuvudtaget grundat på deras ålder, jag vill kunna se deras intelligens. Jag vill vara involverad i deras liv, mer än att bara ha dom bara för att det är så man gör med livet. Man skaffar barn för att föra generationen vidare.

Jävla träliga folk det finns.

Kostymer i jeanstyg va inte något att ha, tycker jag. Jävla fan. Lite ledsen är jag ändå, så jag ska stoppa i mej en massa choklad blandat med varma hallon för att jag är en tragisk person. Tur att Filip och Fredrik kommer och räddar mej sen, fina män det där.

Annars är väl livet ganska enformigt i sig.

I våran biologisal finns det en massa uppstoppade djur precis överallt. Nästan precis överallt i alla fall. Det gör det i de flesta biologisalar skulle jag tippa på. Nu vet jag inte hur ni andra har det, men våra döda och uppstoppade djur har namngetts. På varje djur finns en namnskylt. Det är ju nästan som ett litet hån ändå tycker jag. Tex som sorken Herr Andersson. Lite komiskt såklart, men i alla fall. Det är synd om de stackars satarna.

Här har vi July Crisis. Påminner om Kooks med ett stänk av Pete Doherty.

Svergie hjälper till att bygga vapenfabriker i Saudiarabien. Ett diktaturland, dessutom. Allt det här fina, vänliga och gulliga som Svergie har som ett vackert skynke över sig av, känns bara ruttet just nu. Och jag tycker det är pinsamt faktiskt, jag kan ärligt säga att jag skäms över den här handlingen. Speciellt eftersom vi alltid säger oss vara så neutrala vad gäller krig, men också över själva faktumet. Krig och vapen är ingenting att syssla med. Även om det tillför "bra" export, tycker jag ändå att man både som människa och politiker borde ta och rannsaka sig själv för en stund. Vapenexport känns bara jävligt fel, tycker jag.

Det var åt helvete fel att den dåvarande regeringen (2005) avtalade detta, men lika dåligt att den nuvarande regeringen inte stoppat detta när det tidigare kommit på fråga. Och att det har fortsatt i hemlighet är ju absurt. Hela grejen är absurd. Det känns, tyvärr, som att i de flesta fallen prioriterar man pengar före heder.

"Reinfeldt välkomnar vapengranskning" - Aftonbladet

Idag var Fredrik Reinfeldt på min hemmaplan faktiskt (älskade Bynn), och snackade om det på ett företag här. Hade gärna varit där om jag hade kunnat.

Jag skulle nog inte riktigt påstå att det värsta med att vara internet-lös, är att inte ha tillgång till facebook varsom, närsom, hursom. Utan mitt problem har faktiskt varit Spotify. Så mycket nytt och framförallt bra, som jag missat. Fast jag kan inte riktigt heller påstå att det här låneinternetet jag fått, är så värst bra då jag inte ens kan lyssna på en tvåminuters låt, utan att det ska behöva buffra etc. Så jävla ledsen blir jag. Likadant med de dära cherry patent docsen, så jävla ledsen blir jag. Men jag ska försöka åtgärda det imorgon. Om varken internetet, eller sko-problemet kommer förändras, kommer jag vara ledsen ett bra tag framöver skulle jag tro. Omvärlden kommer att ruttna.

Jag har inte skrivit här på ett tag. Det taget kanske är en vecka, men det känns som en lång tid för mej faktiskt. Jag som alltid skriver, det har varit så svårt. Men det är klart, Gud välsigna svenskan då jag håller på att skriva en uppsats om Anne Frank. Med innehållsförteckning och sånt. Alltid något, även fast jag kanske inte känner att det brinner inom mej, eller i fingrarna eller pillesnoppen när jag låter fingrarna dansa över skoldatorernas tröga tangenter. Åh tänk, jag kunde t om få en sådan bisarr sak som skolan att låta poetisk. Då har man lyckats.

En annan sak jag skulle vilja dela med mej av, förutom té, brinnande värmeljus och heligt och ständigt gnäll är att svenska språker är fint, det är naket, det är genomäkta, och det brinner inom mej ibland när jag hör svensk musik när den är som mest betydelsefull och utlämnande, men ack så enkel trots allt. Just för stunden syftar jag på Thorsten Flinck, och den här killen. Det är väldigt snyggt och framförallt proffsigt när man skriver hemliga metaforer, men jag gillar att det faktiskt funkar att sjunga en så simpel sak som "jag saknar dej". Istället för att göra en mystisk, men givetvis fin metafor på det, säger man det bara rakt ut. Precis som det är. Naket, sårbart, brinnande, utlämnande.

Ebba Grön skulle jag nog säga är ett praktexemplar inom det där. De skrev det dom kände för. Kände dom att de var unga och kåta, så sjöng dom det rakt ut. Kände dom att de hatade söndagar, så sjöng dom också det.

Förresten så tycker jag att ni ska ta och lyssna på Karlavagnen på P4 från klockan halv elva om vardagkvällarna innan ni somnar. Det gör jag allt oftare, det är ganska givande och vissa gånger inspirerande faktiskt.