Om du får en vänförfrågan från Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Hillevi Engström eller Jan Björklund, acceptera den inte! 

Det är ett virus som tar bort din förtidspension, stjäl från de fattiga och importerar billig arbetskraft, ger dina barn 32 klasskamrater, sätter gränser för kärleken och tvingar sjuka att arbeta sig till döds.

Lite rebellisk Ebba på det också.

 

Nu skall jag fortsätta tycka lite synd om mej själv och mina tandställningar --> tandställningslips och äta glass för att kyla ner min smärta.

Jag börjar jobba tio egentligen. Idag skulle jag till tandläkaren tio över åtta. Jag fick gå upp två timmar tidigare än jag brukar. Jag frågar pappa, "vilken bil ska vi ta?". Han trodde jag skulle cykla, men eftersom det var tio minuter kvar idiotförklarade jag honom argt och så sa han att vi tar Roberts bil. Fan, inte hans bil, tänkte jag för mej själv. Skrotskit. Sagt och gjort, vi tar Roberts bil till tandläkaren, jag går in och briljerar som vanligt, och sen ska vi åka hem. Motorn låter som en krystande gravid kvinna. Den startar inte. Pappa försöker och försöker, tills jag blir förbannad och kastar mej över nyckeln och vrider om. Näe. Den startar inte, och kommer inte göra det heller. Jag har alltid sagt att han inte skulle köpa den där jävla bilen, men det är ju ingen som lyssnar på mej!!!!!!

Ja, vi fick GÅ hem.

När livet krisar.

När matteprov känns skitolägligt. När virus på datorn känns olägligt. När det känns mest av allt olägligt att jag ska ut på praktik veckan som börjar på måndag, och nästa vecka efter det också, när jag fortfarande inte har någonstans i hela världen att vara. Ingen vill ha mej. Ingen. Varför? Jo, jag är inte arton, jag går inte handel, jag är inte gymnasieelev, jag går inte på en viss skola, jag bor inte i en stad där det finns mycket att välja på. Jag bor ju inte ens i en stad överhuvudtaget. Jag har t om nu sjunkit så lågt att jag gått till ett rött litet sött hus, där det är ett litet café som är lite halvkristet och frågat. Tanten där ville nog inte ha mej heller. Hon såg tveksam ut. Fastän hon sa att hon skulle ringa tillbaka. Har jag fått något sånt samtal? Nej. Och ändå är jag sådär asvuxen och nästan lite proffsig när jag ordentligt frågar överallt. Jag har blivit van. Kan man säga.

Istället utgår jag ifrån att det är kört, så då får jag testa ett liv som arbetslös som hänger på arbetsförmedlingen hela dagarna och fyller i sånna där lappar, och som slickar socialen i lilla stjärten.

SÅ punk alltså.

Jo men jag lever ju. Femton år är inte nog. Även om många säkerligen vill bli av med mej så, tänker jag va kvar och jävlas ett tag till.

Jag kan faktiskt känna att jag lever. Jag ser att jag lever. Andra ser, och hör att jag lever. Jag har, mot all frustration i världen, lyckats fixa det med ett flertal färgranna blåmärken, psykbryt som utvecklats till mindre utbrott då jag svurit mer än jag brukar, och bett fler än jag brukar att dra åt helvete. Och jag låter ju så jävla hemsk när jag beskriver mej såhär alltså. Men jag är en riktig mjukis egentligen. Även fast dom kallar mej pundare, feministanarkist och allt möjligt har jag en riktigt riktigt riktigt jävla fin och känslig sida. I min svarta själ.
Det sa jag också vid lägerelden. (Tss, lägerelden. Tänk er mej vid en lägerld liksom. Ungefär som att Amy Winehouse levde på juice). "Även fast jag bett alla att dra åt helvete idag, så tycker jag om er", sa jag. Gensvaret var lite mer som, alright pundarn.

Första dagen gick vi 1,5 mil. Jag klantade mej som fan egentligen, för jag drack nästan ingenting. Då blev jag arg och allmänt trälig, men inte träligare än min ryggsäck från helvetet. Det va jag, Melinda och annat mansfolk i eftersläntarhänget. Det var väl trevligt. Stundvis. Att gå sög. Det sög, sög, sög, och det SÖG! Och man bara gick och gick hela tiden. Till slut blev man sjuk i huvudet, alldeles stirrig tyst, och bara fortsatte gå.
Ett uttryck jag tycker passar jävligt bra på allt det här är, "Gilla läget". För vad ska man göra liksom? Och ens frustration, i alla fall min, bara växte och växte hela tiden. Blev värsta Hitlern efter ett tag. Jävla mej.

Känslan att komma fram dit vi skulle sova var skön. Lättnad. Fast jag kände mej skitborta, haha. Tills jag badade. Efter det blev jag faktiskt nästan som en ny människa. Jag blev som förbytt. Skogskvinnan i mej kom ut! Eller nej. Jag har ingen sån.
Det var otroligt mysigt, och roligt och asgött där vi var sen. Det var verkligen värt att gå skiten. Faktiskt. Och sen har jag en känsla av att jag överdrev en aning. Kanske. Melinda och jag triggade nog upp varandra rätt hårt till våran "misär" vi befann oss i, under tiden vi gick. För annars va allting bra. Trevligt med svettiga, trötta, hungriga människor! Finns det något härligare? Love it.

Och för första gången i mitt femtonåriga liv, har jag sovit i tält utan några biverkningar, eller problem. Sjukt. Men å andra sidan kanske det inte va så märkligt, var ändå trött som fan när vi skulle sova. Men i alla fall. Åh vad fin jag är. Förresten, på tal om fin. Det var nog ett av mina fulaste tillstånd jag befunnit mej i. But it's ignorant. Now I'm being ignorant.

Dom sista fem kilometrena till bussen gick fort. Det va gött. Då var jag... Positiv. Och att komma hem var ett smått litet äckligt skönt hallelujahmoment. Det var, ah min säng, ah min mobil, ah min gitarr, ah min musik, ah teven, ah riktigt mat, ah toalett. Man är ju sakgalen egentligen. Det va tamejfan bättre förr.
Jag duschade, åt och söv som ett slaktat svin på slakthuset. Hemmakänsla.

Slutsats: Jag visste redan från början att det här med friluftsliv INTE är min grej, och att jag är lat, och hatar naturen. I stort sett. Eller i alla fall så bryr jag mej inte. Jag föredrar att äta god mat, spela gitarr, lyssna på musik, drömma, sova och dricka cola och hoppas på att jag inte får hål i tänderna. Och vara ett störningsmoment. Men jag tänkte ändå att det skulle bli lite som en utmaning. Se hur mycket jag egentligen pallar. Man lär sig mycket om sig själv, och andra. Och faktiskt så orkar man lite mer, än vad man tror. Det har jag lärt mej. Sen så har jag lärt mej att gilla läget. Göra det bästa utav situationen. Och ändå njuta av det som går att njutas av. Att man fort lär sig att anpassa sig till det som är. En del människor i alla fall. Att jag blir förbannad och vrång om saker inte går som jag tänkt mej. Fast det visste jag redan.
Men det här ska jag ändå faktiskt tänka tillbaka på som ett spännande, mysigt, jävligt, sexuellt (med tanke på att sexskämtarn va igång som vanligt såklart), fint minne med min äckligt högljudda jobbiga fina klass och de tre små männen vid våran svettiga sida.

Men jag gör fan inte om det.

Jag lever. Psykiskt, fysiskt. Nätt och jämt.