Vi svenskar är lite roliga. Vi tar alla röda dagar och gör dom till fylledagar. Värre än danskarna.

Frågan är hur värt det egentligen skulle vara för alla Svergies sextonåringar att supa sig redlösa just ikväll, när ett nationellt matteprov är mindre än 48 h ifrån vårat samvete. Värt att dränka de hjärncellerna? Vet inte, det är ingen som vill leva i framtid, vi lever i en tro om att nuet är det som räknas.

Jag har sovit bort mitt snor. Jag somnade elva, och vaknade tretton timmar efter. Jag älskar att sömn kan göra att livet har försvunnit när man vaknar. Men jag hade en hemsk mardröm. I den beväpnade jag mej med en tung guldig ljusstake och ett baseballträ, och en klubba ifrån Afrika som man dödar lejon med. Massajerna gör det.

Jag har också blivit drömd om. Om man kan säga så. Jag skulle vara med i en mjukporrfilm med andra ungdomar. Men jag blev stoppad av människan som fantiserat ihop detta under sin sömn. Och innan jag blev jag, var jag Courtney Love. Det va rätt fett tycker jag.

Så vad ska jag själv göra ikväll? Straigt Edge för hela slanten, eller bara helt eneklt inte Straight Edge-a?
Snälla väsen där uppe, om det nu skulle falla sig så, låt mej få leva i nuet.

Jag ska med en massa andra fantastiska kvinnor åka till ett fint ställe och grilla, mysa och skratta, och så kan det hända att en och en annan visa blir framplockad på gitarren. Vi ska titta på himlen när den blir alldeles nerspydd av livets färger, och tycka att det är romantiskt. Titta på när våran sextonde Valborg brinner iväg där ute på vattnet, alldeles ohämmat och tycka att vi ska känna oss nöjda med livet, och försöka vara ödmjuka även fast vi är sådana jävla svin.

Och nu ska jag testa en lavendelrökelse från Thailand jag fått. Eller jag tror det va lavendel. Det är lila i alla fall.

Såhär känner jag mej idag, och många andra dagar när jag vet att jag har plugg som är mej i hälarna.




Resterna av mitt ganska nyklippta hår.


Uschan vad trälig jag varit idag. Snorig, nu svider det kring min näsa. Och öronen känns tjocka, hör dåligt. Jag hostar slem. Nej, jag är ingen pollenallergiker. Aldrig varit.

Men vädret har levererat idag i alla fall. Kopplar det direkt till Håkan Hellström som representerar vår och sommar. Och igår natt hittade jag något jag kommer trivas att sluta nian i. One less problem.

Hejsan. Det är min vän och i princip granne, men också största fiende/ovän på bilden. Ikväll klockan 20.00 på fyran är hon, och hennes familj med i "Kvällen är din". Specifikt hennes lillasyster. Så det kan man kolla på om man vill det.

Det är så sent. För sent för mej. Jag som börjat med att gå lägga mej klockan elva om helgerna. Ska nog fortsätta så de andra fyra kommande dagarna jag är ledig. Det går ju inte att förstöra livet liksom.
Nu skriver jag bara för att jag har möjligheten, inte för att jag vill eller kan. Jag är bara jävligt snäll och ger er lite att skumma igenom.

Jag började med dagen med att hosta. Det kom så djupt inifrån, som att någonting vill ut ur min kropp. Vad kan det vara tro? Så fort jag tänker på ordet "sjuk" så tänker jag, "peppar peppar, ta i trä" och tar i trä. Jag är inte så vidskeplig anser jag själv, men jag har ingen lust att ta några risker. Det är så lite kvar av skolan nu, och jag har inte tid att bli sjuk. Hälsan är typ sist prioriterad av allting. Givetvis, för prestera ska man.

Jag är nog den mest deprimerade människan, i skrivandet. Jag är faktiskt relativt glad generellt. Det får på något okänt, märkligt sätt inte bara plats i texterna jag skriver. Och är det ändå inte nästan värre att hela tiden höra hur jävla glada och nöjda och klämkäcka folk är? Jag väntar på att min själ ska skifta färg till grå istället för svart, och till slut jobba upp sig till gräddvit eller något annat fint. Neongul kanske. Fast varför?

Om jag ska va en glad och trälig människa så kan jag väl va det. Idag har jag blivit glad av att människor omkring mej är så otroligt säregna på ett nästan diagnoserat vis, och gång på gång gör allting som får en skratta så att tårarna rinner. Att gråta på alla olika vis har något visst jag gillar.

Fast en sak jag börjar bli jäkligt trött på är alla nationella prov. De proven får hälsan att spåra ur lite. Sitta böjd med huvudet neråt i timtal och bara skriva, och skriva. Jag har både fått nackproblem, och huvudvärk i bakhuvudet. Handen och fingrarna är stabila dock. Men det tack vare mina gitarrtendenser. Förmodligen inte.

Det var uppsats, engelska idag. Det var sådana där äckliga hala blanka sidor. Dom där sidorna är inte som minnen, de är omöjliga att sudda någonting ifrån. Det är typ inristat där för all jävla framtid. Usch. Jag skrev om musik, och Kent/Jocke Berg hade trots allt en rätt ledande roll i det hela.

Nu är klockan nästan ett. Hej då

Jag skriver mest för min egen skull. Egentligen tycker jag att något som jag gör för mej själv intresserar andra, är lite bisarrt faktiskt. Jag undrar nog lite kanske ungefär vart på min egna linje i livet jag befinner mej. Skriver man lite, så klarnar det allt mer.

Igår klippte jag av mej ungefär en tredjedel av mitt hår nästan. Och jag mådde inte ens lite dåligt över det. Att faktiskt göra det kanske är töntigt, men jag brukar faktiskt va jävligt nogrann med att ha håret ner till tuttarna. Vet inte varför egentligen. Nu har jag håret precis så att nyckelbenen framhävs lite försynt på nåt vis. Jag har inte burit smink på flera flera veckor.

Jag har haft en skyhelvetes prestationsångest. Fast när jag hade det, visste jag inte om det. Det är inget bra att ha det, det skiter sig då. Jag har fått en preliminär framtid, men studievägledaren sa att jag kunde känna mej "kolugn". Min kolugna preliminära framtid ligger på Kungshögaskolan i Mjölby, bland samhällsdrägget. Jag ska även preliminärt ha tjugosju nya klassisar. Tre själar färre än vad jag har nu. Känns skönt ändå, för då är chansen inte så stor att det kommer va så värst tyst. Förutom första dagen förmodligen. Alla kommer sitta som de vore skitnödiga. Jag också, preliminärt. För jag är inte så cool som jag framstår.

Plugg har präglat mitt liv dessa månader. Speciellt nu. Jag gör det för att jag måste, men om jag stannar upp för ett ögonblick och stirrar på ett karta över Afrika och tänker att jag gör det här för min framtid, är det lite som att en is spricker inuti mitt huvud. Är det Afrika, och y² + (-9) + 3b som avgör min framtid? Kan inte riktigt placera mina åsikter och handlingar, eller min kunskap.

Jag fyller sexton om två veckor. Sweet sixteen. Jag önskar mej Kents nya skiva, Markus Krunegårds nya och så Kents bok samt lite värme och kärlek så blir jag supernöjd. Jag känner mej inte ens pyttelite upprymd över att fylla år, som jag gjorde när jag var liten. Och när jag var liten längtade på ett sätt lite till att fylla just sexton år, och gå i nian. Vet inte varför, kanske för att jag tyckte att dåtidens sextonåringar var relativt stora och verkade vuxna. Och vuxen vill man väl verka, så att man kan bli tagen på allvar.

Jag ska åka till Stockholm med skolan den tjugofjärde maj. Det ska bli intressant. Jag och några få andra i klassen blev lite spända då vi ska få vara med och se Herr Statsministern Af Sverige Himself, svara på frågor i en frågestund. Eller liknande, jag fattade inte grejen riktigt. Om jag hade haft alkohol i blodet kanske jag hade vågat ställa mej upp och bryta den seriösa utfrågningen och fråga om hur det går med skilsmässan. Men som sagt, jag är inte så cool som jag verkar. Förlorade fyra läsare redan där.

Och så vips slutar jag nian också. Jag har bestämt mej för att sluta blogga då. Jag har skrivit här i tre år, i sommar. Tre år. Hela min högstadietid. Så jävla mycket ris jag fått ta, haha. Men många fina rosor också. Det märkliga är ändå att majoriteten är mer eller mindre vuxna, som läser. Men jag vet inte, jag har ändå gillat att jag inte är älskvärd rakt igenom, utan att jag också är hatvärd. Om jag inte hade varit hatvärd, hade jag nog till slut blivit riktigt elak bara för att få människor att vilja hata mej, och sen göra det.

Den 14 juni 2012 blir början på slutet. Men om jag ångrar mej kommer åtgärder vidtas, men jag kommer hur som helst förmodligen inte fortsätta att skriva här då. Sorgligt nog. Det här är lite som min egna lilla bok.

Men det lär nog inte vara sista gången ni hör från mej om det skulle falla sig på det viset. Jag ska nog anamma mitt skrivande och bli möjligtvis musikjournalist, eller bara en jävligt ärlig journalist överhuvudtaget. Eller lyriker. Skriva en bok kanske, och bli snuskigt rik och köpa musikutrustning för miljontals kronor och leva fett, men också skänka pengar till några hjälporganisationer.

At long fucking last. Så är skivan med Kent ute.

Nytt album imorgon, bok den 5 maj och så vin på det också. Så extremt jävla äckelbra. Och jag vill bara slita ut mina inälvor och känna att livet svider, på något sätt.



Alla snackar om programmet "Kvällen är din". Mamma frågade mej vad jag skulle vilja göra där om jag skulle få chansen. Jag vet faktiskt inte. Men jag har funderat rätt länge nu, och jag skulle så gärna vilja träffa Jocke Berg och snacka livet tillsammans med han. Då skulle jag gråta. Den mannen är tamejfan en svensk musiklegend, på riktigt.

Jag sov tre timmar inatt sammanlagt. Sen somnade jag en halvtimme innan jag skulle gå upp. På den halvtimmen fick jag en jävla trälig huvudvärk. Love life. Men jag drack kaffe, tog tablett och tittade på Vakna Med The Voice, som bjöd på lite humor idag. Så jag skrattade högt. På en morgon. För mej själv. Fatta så glad på en måndagmorgon, och jag låg inte ens med någon igår. Nä usch, det där skrev jag aldrig.

I skolan erbjöd livet premiär för mej på en Brodwayscén. I stort sett. Det var ganska roande att spela en gammal klimakterietant som hade tandläkaren kär, som hade väldigt ambitiösa (trots allt) motspelare, på scénen. Längst fram i klassrummet. Jo, men visst förstår ni.

Ack och ve, ingen sömn. Fast jag fick i alla fall se hur det sakta men säkert blev allt ljusare på himlen. Och så fick jag mej en liten tankeställare, som jag på något sett ändå kom i underfund med trots allt. Det ska jag skriva om en, eller någon gång.

Annars har jag bara två saker kvar att säga er.

1. Livet är som en snus under läppen (fundera över vad jag menar med den metaforen ni!).
2. Det är borgerligt att dricka mjölk ur vinglas. Det gjorde faktiskt jag häromdagen, i brist på rena arbetarklassglas. Fy skäms din eländiga borgarslyna.

Idag, natten mellan den 14 och 15 april för 100 år sen sjönk det mytomspunna fartyget Titanic till Atlantens botten, då hon kolliderat med ett isberg. Det tog ca 2h 40 min för henne att bli en del av havet, och givetvis världens historia.





Titanic hade 2 224 passagerare ombord, endast livbåtar för 1 178 personer. Hur många överlevde?
Det vet jag inte. Men i videon nedan får du höra händelseförloppet ur en överlevares egna ögon,
Eva Hart som då var sju år gammal.



Titanics förlisning tycker jag är en viktig del av historian, som hela världen i sig kan ta lärdom av.
Det finns inga garantier för livet.

Edit: Såg på något program att det fanns 718 överlevare. Förmodligen är nog, tyvärr, alla de avlidna nu.

Och så gryr dagen med fågelkvitter. Och jag, jag är fast som jag brukar.

Idag leverar INTE Karlavagnen på P4. Det gjorde det inte igår heller. Kan det ha med att göra att det är nya värdar? Inte en jävla aning.

Igår skaffade jag mej en nattkompis. Och vi satt uppe länge, och tittade sällan på klockan. Sedan trängde det sig fram ett ljus mellan springorna på persiennerna. Det va ljust ute, dimma. Sex på morgonen. Vi kom i säng sju. Första gången i år som jag suttit och väntat på den ljusa morgonen. Brukar va en het trend för mej om somrarna.

Klass 2A, så fint. Fick lite gåshud ändå. Fina barn av sin tid.



Orginal

Den översta bilden visar till vänster hur min kompis känner under mattelektionerna.
Den nedersta bilden visar att jag fått post. Det är alltid roligt. Brukade skriva brev förut. Men ju äldre man blir, desto mer slits sånt där isär liksom. Men om du som läser detta kanske känner att det vore kul att ha en brevbundis är det bara att kommentera.

Jag har just lagat världens godaste mat. Jag som inte ens kan laga mat, jag som blev tillsagd av min hemkunskapslärare att jag kommer att få sondmatas resten av livet. Jag som tidigare oroat mej inför mina barns framtid, kommer de någonsin få äta riktig mat? Jag har åstadkommit det omöjliga. Det va gött. Det va thairöd curry med lite kycklig och grönsaker i, samt nudlar.

Den här veckan har en slags jämndställdhetsprövningen inletts. Av en man. Tänk det ni. Jag är nog priviligerad att ha en sådan mentalt utvecklad storebror. Han ska laga maten om kvällarna, för både mamma och pappa jobbar kväll. Han ska laga maten. Men när jag öppnade kylskåpet så fanns det en massa halvfabrikat. Köttfärssås på burk, köttbullar med gräddsås på burk etc etc. Dessa män. De är ju charmiga.

Och så har jag ju bakat kladdkaka också. Det blir gött till kaffet sen.

Hade en het diskussion med en av mina klasskompisar för ett tag sen om hur hans rätt att använda sig av mina bilder, texter etc egentligen funkar enligt svensk rätt (copyright alltså). Enligt honom så var det lite "Det som är ute på internet är till för alla!". Jag va då inte speciellt insatt i det egentligen, men jag tvivlade fan på det. Men nu haver jag kollat upp det. Och vem hade rätt då? Jo, jag. Ha-ha-ha.

Så vad skyddar man sig mot när man använder copyright? Jo, upphovsrätten och upphovsmannens rätt att använda sig av sitt verk, tex göra flera exemplar eller att göra det tillgängligt för allmänheten. Detta gäller inte på bara på internet heller, hårda bud! Verk som finns på internet har exakt samma skydd som böcker som exempel. Och om jag nu skulle kolla på någons blogg och hitta en fin bild som jag vill ha med på min blogg, så måste jag enligt svensk rätt kontakta ägaren av bloggen och fråga om lov och sedan få ett jakande svar. Nu tror du säkert att om du inte hittar den här symbolen © är det fritt fram för dej att kopiera osv. Men så är det icke! Det är precis lika starkt skyddat även utan symbol, även utan namnuppgift till verket. Och det finns heller något som säger att man som upphovsman måste sätta ut den symbolen för att det ska vara skyddat. Egentligen är symbolen mer som en varning om att det är upphovsrättsligt skyddat.

Så utan tillstånd från upphovsman får du inte sprida, eller publicera saker på ditt eget "ställe".
Det är ju egentligen ingen som bryr sig om det här. Inte ens jag är så helig. För om man ska vara riktigt korrekt så ska man skriva källor hela tiden, vart man får tag på saker. Och sånt orkar man ju inte. MEN, jag tycker inte att det är okej att ta andras texter, eller bilder som de skrivit/tagit själv, om man vet vart de kommer ifrån. Då tycker jag faktiskt att man ska skriva källan.

När man ger sig in i internetvärlden och skapar en egen webbplats så kan man inte riktigt heller förvänta sig att alla kommer att slicka röv och följa dessa regler, för om man skulle göra en undersökning tror jag statistiken skulle visa att alla mer eller mindre skiter i det. Det är trist, men kan ju vara värt det när man får chansen att inspirera folk, och det viktigaste är ändå att man själv vet.

Källa

Såg den här häromdagen. Eller såg och såg. Den var så förbannat jävla vidrig så jag tittade mellan fingrarna på handen. Fast den är ändå bra. Men jävligt grotesk. Jisses.

Idag, på bara några korta meter har jag känt mej lite som en lokalkändis. För på bara några korta meter på min väg hem, hälsade fyra människor på mej som jag inte känner. Alls. Tre människor i bilar, och en på vägen. Eller är det kanske bara så att människorna i mitt samhälle, just idag, är härliga för tillfället? Må så vara, må så förbli.

Annars idag har jag skrattat så jag gråtit. Av ett skämt. Jag brukar inte skratta så pass högt åt ett skämt. Men det var faktiskt ett internskämt, och det förklarar saker och ting. Imorgon ska jag dansa fastän hjärtat brister och ha ett sista påsklov i grundskolan. Jag vill gråta.

Förresten så är det borgerligt att ha en kristallkrona på sin toalett.