Det är så sent. För sent för mej. Jag som börjat med att gå lägga mej klockan elva om helgerna. Ska nog fortsätta så de andra fyra kommande dagarna jag är ledig. Det går ju inte att förstöra livet liksom.
Nu skriver jag bara för att jag har möjligheten, inte för att jag vill eller kan. Jag är bara jävligt snäll och ger er lite att skumma igenom.

Jag började med dagen med att hosta. Det kom så djupt inifrån, som att någonting vill ut ur min kropp. Vad kan det vara tro? Så fort jag tänker på ordet "sjuk" så tänker jag, "peppar peppar, ta i trä" och tar i trä. Jag är inte så vidskeplig anser jag själv, men jag har ingen lust att ta några risker. Det är så lite kvar av skolan nu, och jag har inte tid att bli sjuk. Hälsan är typ sist prioriterad av allting. Givetvis, för prestera ska man.

Jag är nog den mest deprimerade människan, i skrivandet. Jag är faktiskt relativt glad generellt. Det får på något okänt, märkligt sätt inte bara plats i texterna jag skriver. Och är det ändå inte nästan värre att hela tiden höra hur jävla glada och nöjda och klämkäcka folk är? Jag väntar på att min själ ska skifta färg till grå istället för svart, och till slut jobba upp sig till gräddvit eller något annat fint. Neongul kanske. Fast varför?

Om jag ska va en glad och trälig människa så kan jag väl va det. Idag har jag blivit glad av att människor omkring mej är så otroligt säregna på ett nästan diagnoserat vis, och gång på gång gör allting som får en skratta så att tårarna rinner. Att gråta på alla olika vis har något visst jag gillar.

Fast en sak jag börjar bli jäkligt trött på är alla nationella prov. De proven får hälsan att spåra ur lite. Sitta böjd med huvudet neråt i timtal och bara skriva, och skriva. Jag har både fått nackproblem, och huvudvärk i bakhuvudet. Handen och fingrarna är stabila dock. Men det tack vare mina gitarrtendenser. Förmodligen inte.

Det var uppsats, engelska idag. Det var sådana där äckliga hala blanka sidor. Dom där sidorna är inte som minnen, de är omöjliga att sudda någonting ifrån. Det är typ inristat där för all jävla framtid. Usch. Jag skrev om musik, och Kent/Jocke Berg hade trots allt en rätt ledande roll i det hela.

Nu är klockan nästan ett. Hej då