Jag skriver mest för min egen skull. Egentligen tycker jag att något som jag gör för mej själv intresserar andra, är lite bisarrt faktiskt. Jag undrar nog lite kanske ungefär vart på min egna linje i livet jag befinner mej. Skriver man lite, så klarnar det allt mer.

Igår klippte jag av mej ungefär en tredjedel av mitt hår nästan. Och jag mådde inte ens lite dåligt över det. Att faktiskt göra det kanske är töntigt, men jag brukar faktiskt va jävligt nogrann med att ha håret ner till tuttarna. Vet inte varför egentligen. Nu har jag håret precis så att nyckelbenen framhävs lite försynt på nåt vis. Jag har inte burit smink på flera flera veckor.

Jag har haft en skyhelvetes prestationsångest. Fast när jag hade det, visste jag inte om det. Det är inget bra att ha det, det skiter sig då. Jag har fått en preliminär framtid, men studievägledaren sa att jag kunde känna mej "kolugn". Min kolugna preliminära framtid ligger på Kungshögaskolan i Mjölby, bland samhällsdrägget. Jag ska även preliminärt ha tjugosju nya klassisar. Tre själar färre än vad jag har nu. Känns skönt ändå, för då är chansen inte så stor att det kommer va så värst tyst. Förutom första dagen förmodligen. Alla kommer sitta som de vore skitnödiga. Jag också, preliminärt. För jag är inte så cool som jag framstår.

Plugg har präglat mitt liv dessa månader. Speciellt nu. Jag gör det för att jag måste, men om jag stannar upp för ett ögonblick och stirrar på ett karta över Afrika och tänker att jag gör det här för min framtid, är det lite som att en is spricker inuti mitt huvud. Är det Afrika, och y² + (-9) + 3b som avgör min framtid? Kan inte riktigt placera mina åsikter och handlingar, eller min kunskap.

Jag fyller sexton om två veckor. Sweet sixteen. Jag önskar mej Kents nya skiva, Markus Krunegårds nya och så Kents bok samt lite värme och kärlek så blir jag supernöjd. Jag känner mej inte ens pyttelite upprymd över att fylla år, som jag gjorde när jag var liten. Och när jag var liten längtade på ett sätt lite till att fylla just sexton år, och gå i nian. Vet inte varför, kanske för att jag tyckte att dåtidens sextonåringar var relativt stora och verkade vuxna. Och vuxen vill man väl verka, så att man kan bli tagen på allvar.

Jag ska åka till Stockholm med skolan den tjugofjärde maj. Det ska bli intressant. Jag och några få andra i klassen blev lite spända då vi ska få vara med och se Herr Statsministern Af Sverige Himself, svara på frågor i en frågestund. Eller liknande, jag fattade inte grejen riktigt. Om jag hade haft alkohol i blodet kanske jag hade vågat ställa mej upp och bryta den seriösa utfrågningen och fråga om hur det går med skilsmässan. Men som sagt, jag är inte så cool som jag verkar. Förlorade fyra läsare redan där.

Och så vips slutar jag nian också. Jag har bestämt mej för att sluta blogga då. Jag har skrivit här i tre år, i sommar. Tre år. Hela min högstadietid. Så jävla mycket ris jag fått ta, haha. Men många fina rosor också. Det märkliga är ändå att majoriteten är mer eller mindre vuxna, som läser. Men jag vet inte, jag har ändå gillat att jag inte är älskvärd rakt igenom, utan att jag också är hatvärd. Om jag inte hade varit hatvärd, hade jag nog till slut blivit riktigt elak bara för att få människor att vilja hata mej, och sen göra det.

Den 14 juni 2012 blir början på slutet. Men om jag ångrar mej kommer åtgärder vidtas, men jag kommer hur som helst förmodligen inte fortsätta att skriva här då. Sorgligt nog. Det här är lite som min egna lilla bok.

Men det lär nog inte vara sista gången ni hör från mej om det skulle falla sig på det viset. Jag ska nog anamma mitt skrivande och bli möjligtvis musikjournalist, eller bara en jävligt ärlig journalist överhuvudtaget. Eller lyriker. Skriva en bok kanske, och bli snuskigt rik och köpa musikutrustning för miljontals kronor och leva fett, men också skänka pengar till några hjälporganisationer.