Sitter och kollar bra och dåliga covers på youtube. Finns många på Broder Daniels fina Shoreline. Mycket skit finns det också. Och jag är taskig och fnissar lite åt det för mej själv. Hihi.

Söta pojkar!



Och så har vi ju denna versionen ja..... punkt punkt punkt



Men så har vi den här jävla bruden. Jag beundrar även hur duktig hon är på gitarren där va.



Fast det här var fan värst va?

Idag har jag fått dessa skivor, fått knäckebröd i tandställningen, varit svinförbannad på den person jag som brukar vara pist off på. Och snart kommer det resultera i ett förbannat inlägg och jag kommer få så jävla mycket skit. Ärligt talat så skiter jag blankt i det just nu. Jag har ingen lust att bara verka snäll och hålla käft bara för att mina jävla betyg står på spel. Visst, jag får väl bli en ful fattig hora då, men jag är i så fall en ful fattig hora med hedern i behåll, som håller huvudet högt i all lägen.

Annars idag skjutsade jag hem Lotta till en person av manligt kön efter skolan, sen åkte Amanda och jag hem till mej och lagade mat.

Och den här fredagskvällen var tråkig. Och imorgon ska jag åka till Sofie för födelsedagsfirande. Får även tillfälle att inhandla blåsvart hårfärg som icajävel här hemma inte förmår sig att köpa hem.

Nu är jag trött, ska fortsätta titta på en snygg kille, och sen sova. Hejdå.

När jag kommer hem från skolan lägger jag mej i soffan och sover i två timmar ganska exakt. Och så är teven alltid på, och oftast är det MTV i bakrunden. Och någon gång vaknar jag ju, och det råkar oftast vara när det dära programmet med Jessica Simpson är. "Price of beauty", eller vad det heter. Det handlar väl om vad skönhet runt om i världen är. Måste bara säga att det är lite ironiskt att just hon leder serien...
Jag har inte sett det så värst många gånger, men när jag väl gjort det blir jag så inspirerad. Att alla länder är så olika, vad gäller vad som anses vara vackert.

En gång var hon i Thailand. Skönhet där, var bland annat att vara blek. För om man var solbränd var det ett tecken på att man var en fattig människa. Att man blivit brun av all sol av jobben på fälten där ute. Och man ska ju givetvis vara, och se rik ut.
Hon träffade en tjej som hette Panya. Hon var sångerska. Hon sjöng ute på barer och liknande saker. Men hon var för brun. Och nu för tiden tar folk vid alla åtgärder som finns nästan. Även hon. Hon blev rekomenderad hudblekningskrämer för att göra hennes hud vitare. Blekningskrämer är ju jävligt starka. Det förstörde hennes hy. Hon fick fläckar i ansiktet, som inte går att få bort. Hon fick skitdåligt självförtroende och slutade sjunga, för hon ville inte visa sig utomhus bland folk som skulle stirra på henne.

Det är så sjukt hur olika synen på att vara vacker är! Här i Svergie enligt majoriteten, ska man ju vara jättesolbränd, för det är så det ska vara. Men där i Thailand, är det som en skam. Och man ska helst vara smal, för det är snyggt. Men jag såg på programmet en gång, och jag tror det var i Indien eller kanske Indonesien eller något, jag vet inte riktigt, som kvinnorna skulle vara feta. För där så var det vackert. Det var en kvinna som skulle gifta sig, och hon satt i en hydda i flera månader och bara satt där hela tiden och drack komjölk eller getmjölk eller vad det var, för att bli mullig till sin bröllopsdag. Hon gick aldrig ut därifrån, förutom om hon skulle skita eller pissa.

I vissa länder ska man ha mörkt hår, i vissa länder ska man ha ljust hår, man får inte vara blek, man får inte vara för mörk. Det är så olika i olika världar. För det är nästan som att vi lever i olika världar faktiskt. Men då ställer jag mej frågan, vad är egentligen skönhet? På programmet har dom kommit fram till att skönheten kommer inifrån. Jag kanske verkar som en hård människa, men jag har nog inte riktigt tagit till mej just det än. En dag kommer jag säkert det, men jag antar att min hjärna är för outvecklad än så länge kanske. Jag känner mej lite klyven när jag tänker på det. Det som jag får upp i huvudet direkt när jag hör den frasen, eller citatet eller vad man nu väljer att kalla det, är att en människa kan bli så mycket snyggare när man lär känna den. Och det är faktiskt så, har själv varit med om det. Sen är det självklart, att om man är ute någonstans tänker man ju inte att, "åh, jag tyckte inte att han/hon såg så värst attraktiv ut, men det kanske kan ändras om jag lär känna personen!". Människan är funtad som den är, och det kan väl ingen annan än den där Gud rå för då kanske???? Eller vad säger ni?!?!?!?!? Är det kanske han vi alla borde lägga skulden på, vavavava!!?!!?
Hihi, skit it.

Själv tycker jag att folk borde acceptera främmande människor mer än vad dom gör. Acceptera att någon som man själv tycker ser ut som fan själv, faktiskt trivs skitbra i sig själv och sin stil. Varför ska alla hålla på att bry sig så mycket egentligen? Är det för att dom själva kanske inte vågar hela vägen själva? Och den här frågan som vi alla fått en gång av en kompis eller så, "kan jag verkligen ha på mej det här?". Den frågan borde fan utrotas, för den frågan är som en fråga om vad alla andra kommer tycka om det. Om det kommer bli en massa snack om det sen efteråt.
Jag är inget jävla helgon heller.

Men världen är en missfärgad bajskorv.

Mycket fin present detta!

Idag har jag varit musikaliskt kreativ, flörtat lite med lärare, även varit kreativ på bilden, varit kreativ i köket på hemkunskapen, jag kommer bli en duktig liten hemmafru, not. Känt att det gick skitdåligt på mitt spanskaprov, och haft rätt många praktiska ämnen som varje gång får mej att inse att, Amanda Pundarn Karlsson, du är tamejfan trög, men du är händig som få!

Den dagen, det datumet var en av de två dagarna jag konfirmerade mej. Nu när jag blivit så äckligt erfaren av det ska ni få höra hur jag såg på det hela när jag först gick med på det, och hur jag såg på det när allting var över.

Det var någon gång i september tror jag, som inskrivningen var. Alla snackade ju om det, om man skulle hänga på eller inte. Det blir ju oftast så också, att om ens närmaste kompisar gör det, gör man det själv med. Och det enda jag tänkte var väl att man får åka på roliga resor med gött folk, man får presenter osv. Det var mina anledningar till att jag gjorde det då. Jag gick liksom in i allting, och var så säker i mej själv att jag inte har någon sån där riktigt tro, inte alls.

Och så var det igång, och ibland skulle man på lite mässor och skit till kyrkan. Om jag skulle beskriva det med ett par ord skulle jag nog säga "ont i röven". Och eftersom jag är så tankspridd var det nog inte ofta jag lyssnade på vad prästen som stod och predikade sa. Och för det mesta kände jag mej en del gånger bara lite arg över en del saker som sas, som jag tycker är så fel. Men nu ska jag inte blossa upp i min ateism här, höhö.
Ibland när jag väl lyssnade på vad som sas, kunde jag ändå relatera det till andra saker i livet. Och det var fler en bara en gång jag gjorde det. Och om jag hade lyssnat lite oftare kanske jag skulle haft en hel lista, who knows? Och just det, nattvarden var det bästa. Fan, det är faktiskt jävligt gott!

Vi åkte på två resor. En till Stockholm på hösten, och till Danmark på våren. Danmark var helt klart bäst!
Dom resorna gjorde så att man kände en sån fin sammanhållning med dom flesta! Man blir verkligen fäst vid folk på så kort tid.
Och efter resan till Danmark var det inte långt kvar till D-day.

Då började jag tänka om lite, och tveka. Fan, vad har jag gjort? Vad håller jag på att göra nu egentligen, jag tror inte på gud, bryr mej inte ett skit om det ens, och snart ska jag konfirmera mej, tänkte jag. Det var nästan som att jag fick onödiga skuldkänslor. Att det kändes fel att göra sådär, när jag inte ens är liiiiite troende på något sätt alls! Och så tänkte jag att, men vafan, kom på någon annan i gruppen som gör det för de har en kristen tro? Ingen. Fast det är typ bara jag som är sån där djup som faktiskt bryr sig, så det skiter väl dom i.
Det kunde kännas dåligt eller inte, jag skulle fullfölja det nu oavsett vad. Tvungen.

Den sjunde maj kom fort som fan. Och jag hade fortfarande det där i huvudet, "varför gör jag det här för?". Men det spelade ingen roll nu ändå.
Alla var skitnervösa innan. Dom bajsade nästan löst.
Jag var inte nervös innan. Amanda och jag skulle spela, men jag var ändå inte nervös. Inte heller för att säga meningen jag fått. Och så körde vi på, gick på ett fint led in i kyrkan. Och där var det en massa, en massa massa folk som satt med feta kameror och hade sig.

Så ställde vi oss på våra platser där längst fram, så att alla kunde se oss. Och så skulle Anton börja att säga sin mening. Och att få stå där och vänta på sin egen tur var ett sånt jävla jävla plågeri rent ut sagt. Jag som var så lugn innan, blev så otroligt nervös. Det var helt sjukt. Men det gick jättebra. Fast det var inte över där än.
Vi sjöng några låtar i våran fina vitklädda kör. Och så närmade det sig för Amanda och mej att köra våran lilla trudelutt. Och fy helvete vad nervös jag blev! Det där som folk snackar om som känns i magen så hårt, och att hjärtat sitter i halsgropen, det vet jag tamejfasen vad det är nu! Det var ärligt talat hemskt. Jag har aldrig, aldrig någonsin varit så nervös förut. Och ändå har jag väl egentligen haft anledning, med tanke på att jag varit med på många spelningar förut. Men det där var någonting fruktansvärt.
Prästen sa några ord innan Amanda och jag körde igång. Och jag viskade till henne hela tiden innan vi började: "Jag är så jävla jävla jävla nervös". Flera gånger sa jag det. Och hon sa detsamma. Där stod vi, och var helt paralyserade över vår nervositet.
Så körde vi på, och det gick skitbra. Det är skönt när man har kommit igång, för då känner man hur allting bara släpper. Det ni, det var frihet för mej!
Och alla sa att det var jättebra, och tydligen, (märkligt nog), syntes det inte att vi var så nervösa att vi var nära på att skita ner oss där framme i våra vita kåpor.
Nu i efterhand så tror jag att den där nervositeten som jag aldrig känt förut, berodde på hur otroligt formell hela tillställningen var. Och så viktig, once in a lifetime. Men jag vill inte känna så mer någon gång, jag trodde ärligt jag skulle spy på alla.

Då var lördagen slut, och alla åkte hem och hade kalas och ens släkt kom och firade, och så fick man dom där efterlängtade presenterna. Men allting var inte slut än. Vi hade ju söndagen kvar.

På söndagen var det tårtkalas. Fast det blev gråtkalas.
Först var vi med på en gudstjänst i kyrkan, då prästen bla höll som ett litet tal för oss, och gullet började tjuta lite.
När det var färdigt därinne, gick vi till ett församlingshem och fikade och åt tårta. Och så blev det den där ni vet, "Ja men ska vi inte ta alla låtar en gång till!". Jo, men visst. Det gjorde vi.
Vi sjöng en massa gudlåtar, och så spelade Amanda och jag våran sång igen. Hehe, ska väl bara tillägga att jag var inte ett skit nervös då, märkligt nog.
Och Amandas pappa började gråta. Så hon började gråta, och hon gick fram och kramade honom. Och jag började gråta och några till. Vi sjöng Kärleksvisan med Sarah Dawn Finer efteråt också, och då började prästen också tjuta igen. Och det var många utav oss som sjöng som började då också. I stort sätt alla började fan böla! Egentligen är det lite halvsvårt men ändå lätt att sätta fingret på varför. Det var liksom sista gången. Sista gången vi alla tillsammans gör något sånt här. Av allting vi gjort, och alla minnen vi skapat, så var det tekniskt sätt sista gången. Sen är det klart att man träffar alla, det är ju ändå Bynn vi snackar om, men ja ni vet.
Så avslutet blev en fin syndaflod med tårar!

Men hur känns det nu för mej om allting då? Jo, efter kyrkan på lördagen kändes det fint. Fint och bra. Det kändes helt okej och det är väl egentligen inte meningen att man slutför detta och blir superkristen efteråt. Grejen var att gå in i detta, och lära sig, få se hur det är, hur det skulle kunna vara, och att skaffa sig en egen uppfattning och en åsikt, och ändå ta lite ställning för var man står i det här.
Jag är fortfarande samma skeptiska ateist som jag var från början, men jag har fått se vad det handlar om.

Och nej, jag ångrar verkligen inte att jag gjorde det. Jag har haft jätteroligt tillsammans med alla härliga människor. Och ärligt talat, coolare präst får man leta efter! Hittar ni en sån som sjunger AC/DC, röker pipa, spelar poker och snackar porr kan ni ta och höra av er!
Det var verkligen värt det. Och till er som inte vet hur ni ska göra, kör på. Man kan alltid gå ur sen om man inte tycker det var något vidare. Sen är det väldigt olika i olika kommuner, men här i sketna Ödeshög var det sköj!

Jafan.

Jag är kall om fötterna, och det regnar. Ge mej någon att hångla med.
Det finns en låt med Anna Ternheim som heter "Summer rain", för människors vetskaps skull.

Det är söndag och jag har inte så mycket för mej. Jag tänker absolut inte titta på hockeyn, för för det första lär det höras i mitt hus hur det går, och för det andra bryr jag mej ärligt talat inte.
Jag känner verkligen hur jag sitter och skäms, när alla i familjen förutom jag sitter och har värsta koliken över hockey. En sport. En hockeymatch. Män i färgglada dräkter med skridskor som åker runt med typ en pinne i handen och jagar en hård grej som kallas puck, och försöker skjuta den in i ett nät. Det laget som skjuter in den flest gånger vinner. Så, vem är bäst i världen på sporten "jaga-puck-skjuta-den-i-nätet"? Då bryr jag mej faktiskt mer om vilka i skolan som fått klamydia de senaste två månaderna.

Det är ganska oroväckande att vi har ett prov i SO på fredag, för av någon konstig och ytterst oförståelig anledning lyckas jag nästan alltid, i alla fall i de flesta fallen, få IG på dom. Why? Ja, så länge det inte handlar om politik då. Den här gången är det geografi, om inlandsisen. Fast jag tänker skylla på att jag är så disträ och tankspridd på lektionerna.

Nu snart ska jag äta körv och pommes, och spela gitarr.
Spela gitarr, vad fult det låter egentligen.

Rocka röv rå.

Reinfeldt och hans borgarhäng vill ju nu att skolken ska visas i betygen. DOCK så håller hans söta lille son INTE med. Han tycker som dom röd/gröna. Det tyckte jag var riktigt coolt. Bra där käre rebell!

Men alltså, anledningen till att ungjävlarna skolkar kan väl ändå vara lite personlig. Lite jobbig. De kanske har det jävligt hemma. Dom kanske också känner att dom inte får tillräckligt med hjälp av läraren på lektionen. Lärare på lektioner. Dom kanske inte känner sig trygga i skolmiljön. Och bara för att man kanske inte vågar gå till skolan pga osäkerhet, ska man få sämre betyg för att ingen hjälper en.
Bara för att man kanske har en mamma som är död, och en pappa som är alkolist och ligger hemma, och då känner att man måste vara hemma och ta hand om sina småsyskon och hemmet, ska man få sämre betyg. Ingen som försöker hjälpa.

Och man kan nog ändå inte riktigt vara den där hårdingen och säga, "såhär skulle jag göra", och att man skulle få det att funka så bra osv. Hur man själv skulle hantera situationen. För det är faktiskt inte förrän man verkligen får uppleva en sak, som man förstår hur det är. Det är så åt helvete långt ifrån att tänka hur det skulle vara, gentemot hur verkligheten är. Och det här jag jag dragit trehundraåttio gånger här, fast inte fan hindrar det mej från att göra det hur många gånger fler jag vill, assholes.

Idag har jag varit med om en traumatisk upplevelse. Det handlar givetvis om orientering. Men mer tänker jag inte säga, eller rättare sagt, kan jag inte säga. För nu såhär under dessa heta orienteringstider är lärarna kåta som små hundar på att kolla om jag skrivit något "roligt", eller något avslöjande om det. Och då tänker jag bara BAJSA LÖST I ERA ANSIKTEN! MohahahahahahahahahahahahaahHAHAHA HA!

Dock så kan jag ju säga att orientering är något så jävla förjävligt fläskfittigt helvetiskt som det kan bli. Jag verkligen råhatar det. Som fan. Och det händer ofta att jag får utbrott. Konstigt nog inträffade det inte idag. Och jag svimmade inte heller. Jag är själv imponerad.
Men häromdagen fick stackars My ta en jävla massa skit från ett kanske inte så värst oväntat utbrott. Jag kom precis ut på en parkering. Parkeringen till Dinners. Där var My. Jag hade trampat i lera, och inte vetat vart jag var eller hur jag skulle komma ut därifrån. Så när jag väl landade på asfalten började jag skrika skitmycket, jag svor och berättade för My och lastbilschaufförerna hur mycket jag avskyr orientering. My sa åt mej att sluta, för hon tyckte det var pinsamt när alla andra runt omkring såg på. Fast det sket ju jag i såklart.

Sådär, nu tror jag att alla skriverier om orienteringen i åttan är klara. Möjligtvis. Så nu kan ni sluta läsa och förhoppningsvis inte komma igen sen i nian. Nyp i stjärten och puss!

Imorgon är det stora feta fina orienteringsdagen på min gudsförgätna skola. Mitt ute i ingenstans i skogen, alldeles själv, ta kontrollerna, dö inte, bli inte biten av ormar, svimma inte i terrängen, gör det fort. Och går du tillsammans med någon och blir påkommen blir du diskad och får nazistkors ritade i betyget.

Då ska jag bara nämna då att det är fredagen den trettonde imorgon.

Där jag bor, kan man inte köpa en två liters cola på ica ens. Det finns bara en och en halv liters. Men musik finns det, och bra skit finns det tamejfan!!!(!!!!) Som det här. Man blir lite stoltiz över pundet här.

Nu ska jag äta och sova. K.U.L
Förresten misstänker jag en läsare från Nässjö här som försökt logga in på mitt facebook konto. Låt bli min facebook.

Jag är absolut inte lika mensig idag som jag var på bilden, den gången, den dagen.
Nä idag har varit en sån jävla jävla jävla fanskapligt bra dag. Den bästa födelsedagen på flera flera år. Och jag skiter tamejfan i allt det matriella, det är mitt underbara sällskap med familj, vänner och hela klassen som spelat stor roll idag!

Tack som fan!

Jag har egentligen ingen vidare lust att yttra mej om dagen, för jag är en sån tråkig och ointresserad person av i princip allting. Och jag är schleten, och trött. Och det är så jävla synd om mej.

Imorgon börjar jag tio. Mmmmmm. Halv fyra ska jag en hemlig stans, för säkerhetens skull. Kommer hem runt tio, och då ska jag söva som fan. För nästa dag ska jag upp tidigt som ett svin, för jag ska till konfirmationsavslutning nio. Hon ska konfirmera sig, märklig nog. Näe, men jag vet inte. Jag gick in i det här och tänkte att det blir väl roligt, och det blev det verkligen. Men på det "kristna" planet har jag inte ändrat mej ett skit. Jag är fortfarande lika skeptisk som jag alltid varit. Så jag vet egentligen inte om det känns helt hundra procent rätt i mitt röda hjärta att göra det, men nu är det bara att köra på.
På söndag ska jag vara i kyrkan elva. Sista grejen innan det är slut. Det ska bli jävligt skönt faktiskt. Men roligt har jag haft!

Det blir inget av med att skaffa sig lite sömn. Så jag ska lägga mej nu, vid tio. Och imorgon när jag kommer hem från hemligheternas värld ska jag dra mej mot sängen också. Ty jag bliver ju så vrång annars.

Imorgon ska åtta b och åtta a åka till Norrköping för att göra lite saker jag har varit alldeles för tankspridd för att ta in. Tjugo i nio drar vi, och skulle inte komma hem förrän runt sju på kvällen. Vi har skoltid i ungefär fyra timmar mer än vanligt. Men kompledigheten nästa morgon är bara en och en halv timme. Jävla jävlar. Egentligen borde inte jag, eller någon annan tolerera detta. Men alla är väl så jävla lata. Eller nae, för jag har fan försökt! Men lärarna bara bollar det mellan varandra och säger, "nej fråga inte mej, fråga han/hon". och gör man det, får man samma replik där. Rättigheter gott folk och elever, rättigheter. Finns dom?!?!?!

Snopphuvuden är dom allihopa.

Sur, sur som ättika har jag varit idag. Säger dom.

Det är mycket jag skapat agritioner på. Spotify till exempel. Tio timmar. Tio jävla timmar i månaden. Plus att man bara kan kötta en låt fem gånger. Fem gånger. Fem jävla gånger i månaden. Så jag har varit lite skitanti, och haft mobilen eller youtube. Men ändå kan jag förstå lite. Ingen köper skivor längre. Förutom jag verkar det som... Och artisterna/banden måste ju få sitt för det dom gör liksom. Men i alla fall. Jag bajsar lite halvhårt på det.

Och skolan borde ha ett slags fack tycker jag. För oss elever. Ett fack som kan gå i god för oss. Ibland skulle man verkligen behöva det. Hela dagen igår ägnade jag mej åt skolan. I skolan. Hemma. Det var det som var så gött med att jobba, man behövde liksom inte ta med sig alla kunder och disk hem. Det stannade där. Där det hör hemma. Men i skolan följer nästan hela skåpet, plus en jobbig lärare med äckliga tänder med hem. Jag har så jääääävla mycket att göra. Jag ska göra en recension på en bok, skriva om en författare, skriva om ergonomi, göra omprov, engelska glosor, spanska glosor, norska glosor (!!???), skriva en tuffare och hårdare version av sexismen, har hemkunskapsprov imorgon. En hel del gjorde jag igår. Och det tog ut mej som ett svin. För svinit trött var jag. Och är. Och duger det inte ska jag bajsa aslöst, pissa som fan och mensa ner på allas bilar som anser att det inte är tillräckligt. Ah, kuk.

Och idag var det antingen en unge som lagt en stinkbomb på ett skitbra ställe i skolan, eller så var det helt enkelt slamrensing, för skit luktade det nästan precis överallt. Det gick inte att andas. Det var så man mådde lite illa över det. Eller lite.

Inom kort (kanske), kommer jag att publicera en bild här. Som kanske vissa kommer reagera starkt över. Och blir förvånade över. Det blir intressant. Maha.

Håhåhåja att jag hade det skoj som fan igår! Jag har så bra vänner. SÅ BRA! Lagom störda, och alldeles för lite vettiga. Underbart!
Det blev skitsent igår, och tidigt idag. Seg som fan, men har duktigt nog lyckats skriva färdigt en uppsats eller hur man nu väljer att kalla det, i svenska. Fyfan vad jag måste jobba arslet av mej nu alltså. Och så måste Amanda och jag repa imorgon, och det MÅSTE sitta. Annars bajsar jag i Reinfeldts brevlåda.

Jag bajsar löst i den.