Den dagen, det datumet var en av de två dagarna jag konfirmerade mej. Nu när jag blivit så äckligt erfaren av det ska ni få höra hur jag såg på det hela när jag först gick med på det, och hur jag såg på det när allting var över.

Det var någon gång i september tror jag, som inskrivningen var. Alla snackade ju om det, om man skulle hänga på eller inte. Det blir ju oftast så också, att om ens närmaste kompisar gör det, gör man det själv med. Och det enda jag tänkte var väl att man får åka på roliga resor med gött folk, man får presenter osv. Det var mina anledningar till att jag gjorde det då. Jag gick liksom in i allting, och var så säker i mej själv att jag inte har någon sån där riktigt tro, inte alls.

Och så var det igång, och ibland skulle man på lite mässor och skit till kyrkan. Om jag skulle beskriva det med ett par ord skulle jag nog säga "ont i röven". Och eftersom jag är så tankspridd var det nog inte ofta jag lyssnade på vad prästen som stod och predikade sa. Och för det mesta kände jag mej en del gånger bara lite arg över en del saker som sas, som jag tycker är så fel. Men nu ska jag inte blossa upp i min ateism här, höhö.
Ibland när jag väl lyssnade på vad som sas, kunde jag ändå relatera det till andra saker i livet. Och det var fler en bara en gång jag gjorde det. Och om jag hade lyssnat lite oftare kanske jag skulle haft en hel lista, who knows? Och just det, nattvarden var det bästa. Fan, det är faktiskt jävligt gott!

Vi åkte på två resor. En till Stockholm på hösten, och till Danmark på våren. Danmark var helt klart bäst!
Dom resorna gjorde så att man kände en sån fin sammanhållning med dom flesta! Man blir verkligen fäst vid folk på så kort tid.
Och efter resan till Danmark var det inte långt kvar till D-day.

Då började jag tänka om lite, och tveka. Fan, vad har jag gjort? Vad håller jag på att göra nu egentligen, jag tror inte på gud, bryr mej inte ett skit om det ens, och snart ska jag konfirmera mej, tänkte jag. Det var nästan som att jag fick onödiga skuldkänslor. Att det kändes fel att göra sådär, när jag inte ens är liiiiite troende på något sätt alls! Och så tänkte jag att, men vafan, kom på någon annan i gruppen som gör det för de har en kristen tro? Ingen. Fast det är typ bara jag som är sån där djup som faktiskt bryr sig, så det skiter väl dom i.
Det kunde kännas dåligt eller inte, jag skulle fullfölja det nu oavsett vad. Tvungen.

Den sjunde maj kom fort som fan. Och jag hade fortfarande det där i huvudet, "varför gör jag det här för?". Men det spelade ingen roll nu ändå.
Alla var skitnervösa innan. Dom bajsade nästan löst.
Jag var inte nervös innan. Amanda och jag skulle spela, men jag var ändå inte nervös. Inte heller för att säga meningen jag fått. Och så körde vi på, gick på ett fint led in i kyrkan. Och där var det en massa, en massa massa folk som satt med feta kameror och hade sig.

Så ställde vi oss på våra platser där längst fram, så att alla kunde se oss. Och så skulle Anton börja att säga sin mening. Och att få stå där och vänta på sin egen tur var ett sånt jävla jävla plågeri rent ut sagt. Jag som var så lugn innan, blev så otroligt nervös. Det var helt sjukt. Men det gick jättebra. Fast det var inte över där än.
Vi sjöng några låtar i våran fina vitklädda kör. Och så närmade det sig för Amanda och mej att köra våran lilla trudelutt. Och fy helvete vad nervös jag blev! Det där som folk snackar om som känns i magen så hårt, och att hjärtat sitter i halsgropen, det vet jag tamejfasen vad det är nu! Det var ärligt talat hemskt. Jag har aldrig, aldrig någonsin varit så nervös förut. Och ändå har jag väl egentligen haft anledning, med tanke på att jag varit med på många spelningar förut. Men det där var någonting fruktansvärt.
Prästen sa några ord innan Amanda och jag körde igång. Och jag viskade till henne hela tiden innan vi började: "Jag är så jävla jävla jävla nervös". Flera gånger sa jag det. Och hon sa detsamma. Där stod vi, och var helt paralyserade över vår nervositet.
Så körde vi på, och det gick skitbra. Det är skönt när man har kommit igång, för då känner man hur allting bara släpper. Det ni, det var frihet för mej!
Och alla sa att det var jättebra, och tydligen, (märkligt nog), syntes det inte att vi var så nervösa att vi var nära på att skita ner oss där framme i våra vita kåpor.
Nu i efterhand så tror jag att den där nervositeten som jag aldrig känt förut, berodde på hur otroligt formell hela tillställningen var. Och så viktig, once in a lifetime. Men jag vill inte känna så mer någon gång, jag trodde ärligt jag skulle spy på alla.

Då var lördagen slut, och alla åkte hem och hade kalas och ens släkt kom och firade, och så fick man dom där efterlängtade presenterna. Men allting var inte slut än. Vi hade ju söndagen kvar.

På söndagen var det tårtkalas. Fast det blev gråtkalas.
Först var vi med på en gudstjänst i kyrkan, då prästen bla höll som ett litet tal för oss, och gullet började tjuta lite.
När det var färdigt därinne, gick vi till ett församlingshem och fikade och åt tårta. Och så blev det den där ni vet, "Ja men ska vi inte ta alla låtar en gång till!". Jo, men visst. Det gjorde vi.
Vi sjöng en massa gudlåtar, och så spelade Amanda och jag våran sång igen. Hehe, ska väl bara tillägga att jag var inte ett skit nervös då, märkligt nog.
Och Amandas pappa började gråta. Så hon började gråta, och hon gick fram och kramade honom. Och jag började gråta och några till. Vi sjöng Kärleksvisan med Sarah Dawn Finer efteråt också, och då började prästen också tjuta igen. Och det var många utav oss som sjöng som började då också. I stort sätt alla började fan böla! Egentligen är det lite halvsvårt men ändå lätt att sätta fingret på varför. Det var liksom sista gången. Sista gången vi alla tillsammans gör något sånt här. Av allting vi gjort, och alla minnen vi skapat, så var det tekniskt sätt sista gången. Sen är det klart att man träffar alla, det är ju ändå Bynn vi snackar om, men ja ni vet.
Så avslutet blev en fin syndaflod med tårar!

Men hur känns det nu för mej om allting då? Jo, efter kyrkan på lördagen kändes det fint. Fint och bra. Det kändes helt okej och det är väl egentligen inte meningen att man slutför detta och blir superkristen efteråt. Grejen var att gå in i detta, och lära sig, få se hur det är, hur det skulle kunna vara, och att skaffa sig en egen uppfattning och en åsikt, och ändå ta lite ställning för var man står i det här.
Jag är fortfarande samma skeptiska ateist som jag var från början, men jag har fått se vad det handlar om.

Och nej, jag ångrar verkligen inte att jag gjorde det. Jag har haft jätteroligt tillsammans med alla härliga människor. Och ärligt talat, coolare präst får man leta efter! Hittar ni en sån som sjunger AC/DC, röker pipa, spelar poker och snackar porr kan ni ta och höra av er!
Det var verkligen värt det. Och till er som inte vet hur ni ska göra, kör på. Man kan alltid gå ur sen om man inte tycker det var något vidare. Sen är det väldigt olika i olika kommuner, men här i sketna Ödeshög var det sköj!

Jafan.