När jag kommer hem från skolan lägger jag mej i soffan och sover i två timmar ganska exakt. Och så är teven alltid på, och oftast är det MTV i bakrunden. Och någon gång vaknar jag ju, och det råkar oftast vara när det dära programmet med Jessica Simpson är. "Price of beauty", eller vad det heter. Det handlar väl om vad skönhet runt om i världen är. Måste bara säga att det är lite ironiskt att just hon leder serien...
Jag har inte sett det så värst många gånger, men när jag väl gjort det blir jag så inspirerad. Att alla länder är så olika, vad gäller vad som anses vara vackert.

En gång var hon i Thailand. Skönhet där, var bland annat att vara blek. För om man var solbränd var det ett tecken på att man var en fattig människa. Att man blivit brun av all sol av jobben på fälten där ute. Och man ska ju givetvis vara, och se rik ut.
Hon träffade en tjej som hette Panya. Hon var sångerska. Hon sjöng ute på barer och liknande saker. Men hon var för brun. Och nu för tiden tar folk vid alla åtgärder som finns nästan. Även hon. Hon blev rekomenderad hudblekningskrämer för att göra hennes hud vitare. Blekningskrämer är ju jävligt starka. Det förstörde hennes hy. Hon fick fläckar i ansiktet, som inte går att få bort. Hon fick skitdåligt självförtroende och slutade sjunga, för hon ville inte visa sig utomhus bland folk som skulle stirra på henne.

Det är så sjukt hur olika synen på att vara vacker är! Här i Svergie enligt majoriteten, ska man ju vara jättesolbränd, för det är så det ska vara. Men där i Thailand, är det som en skam. Och man ska helst vara smal, för det är snyggt. Men jag såg på programmet en gång, och jag tror det var i Indien eller kanske Indonesien eller något, jag vet inte riktigt, som kvinnorna skulle vara feta. För där så var det vackert. Det var en kvinna som skulle gifta sig, och hon satt i en hydda i flera månader och bara satt där hela tiden och drack komjölk eller getmjölk eller vad det var, för att bli mullig till sin bröllopsdag. Hon gick aldrig ut därifrån, förutom om hon skulle skita eller pissa.

I vissa länder ska man ha mörkt hår, i vissa länder ska man ha ljust hår, man får inte vara blek, man får inte vara för mörk. Det är så olika i olika världar. För det är nästan som att vi lever i olika världar faktiskt. Men då ställer jag mej frågan, vad är egentligen skönhet? På programmet har dom kommit fram till att skönheten kommer inifrån. Jag kanske verkar som en hård människa, men jag har nog inte riktigt tagit till mej just det än. En dag kommer jag säkert det, men jag antar att min hjärna är för outvecklad än så länge kanske. Jag känner mej lite klyven när jag tänker på det. Det som jag får upp i huvudet direkt när jag hör den frasen, eller citatet eller vad man nu väljer att kalla det, är att en människa kan bli så mycket snyggare när man lär känna den. Och det är faktiskt så, har själv varit med om det. Sen är det självklart, att om man är ute någonstans tänker man ju inte att, "åh, jag tyckte inte att han/hon såg så värst attraktiv ut, men det kanske kan ändras om jag lär känna personen!". Människan är funtad som den är, och det kan väl ingen annan än den där Gud rå för då kanske???? Eller vad säger ni?!?!?!?!? Är det kanske han vi alla borde lägga skulden på, vavavava!!?!!?
Hihi, skit it.

Själv tycker jag att folk borde acceptera främmande människor mer än vad dom gör. Acceptera att någon som man själv tycker ser ut som fan själv, faktiskt trivs skitbra i sig själv och sin stil. Varför ska alla hålla på att bry sig så mycket egentligen? Är det för att dom själva kanske inte vågar hela vägen själva? Och den här frågan som vi alla fått en gång av en kompis eller så, "kan jag verkligen ha på mej det här?". Den frågan borde fan utrotas, för den frågan är som en fråga om vad alla andra kommer tycka om det. Om det kommer bli en massa snack om det sen efteråt.
Jag är inget jävla helgon heller.

Men världen är en missfärgad bajskorv.