Idag har jag varit med om en traumatisk upplevelse. Det handlar givetvis om orientering. Men mer tänker jag inte säga, eller rättare sagt, kan jag inte säga. För nu såhär under dessa heta orienteringstider är lärarna kåta som små hundar på att kolla om jag skrivit något "roligt", eller något avslöjande om det. Och då tänker jag bara BAJSA LÖST I ERA ANSIKTEN! MohahahahahahahahahahahahaahHAHAHA HA!

Dock så kan jag ju säga att orientering är något så jävla förjävligt fläskfittigt helvetiskt som det kan bli. Jag verkligen råhatar det. Som fan. Och det händer ofta att jag får utbrott. Konstigt nog inträffade det inte idag. Och jag svimmade inte heller. Jag är själv imponerad.
Men häromdagen fick stackars My ta en jävla massa skit från ett kanske inte så värst oväntat utbrott. Jag kom precis ut på en parkering. Parkeringen till Dinners. Där var My. Jag hade trampat i lera, och inte vetat vart jag var eller hur jag skulle komma ut därifrån. Så när jag väl landade på asfalten började jag skrika skitmycket, jag svor och berättade för My och lastbilschaufförerna hur mycket jag avskyr orientering. My sa åt mej att sluta, för hon tyckte det var pinsamt när alla andra runt omkring såg på. Fast det sket ju jag i såklart.

Sådär, nu tror jag att alla skriverier om orienteringen i åttan är klara. Möjligtvis. Så nu kan ni sluta läsa och förhoppningsvis inte komma igen sen i nian. Nyp i stjärten och puss!