Det var en gång någon som kommenterade något i stil med: "Sluta aldrig blogga Amanda!". Och människor som följt mej länge har sagt så fina ord. Och jag vet inte ens vilka ni är. Och oftast suger ni på att kommentera, men jag älskar er ändå!

Det var bland annat något med "Det är underbart att det finns människor som du!". Och jag blir så glad. Det gör mej skitpepp verkligen. Och det är skitroligt att många finner det lilla jag gör intressant. Jag blir svinnöjd om jag inspirerar andra.

Men varje gång jag loggar in och kollar statistiken och jag ser att det är fler än vanligt som besökt min blogg idag, så tänker jag att, jaha ännu ett par lärare som ville snoka om något. Om sig själva. Om mej. Mitt liv. Vad jag gör, och inte gör. Om jag arbetar som jag borde på lektioner. Om jag skolkar. Om jag fuskar på proven.

Och ja, det är en allmän plats. Jag har ingenting till mitt försvar, vad gäller den saken. Men jag hatar tjatet hela tiden. "Har du skrivit något på bloggen eller?! Vavavava?!!". Det, kommer från lärare. Jag skojar inte, och jag tänker inte nämna några namn. Men jag tycker ärligt talat att det är skitjobbigt! Jag hatar det. Och jag hatar att folk är så jävla nyfikna, och jag vill bara säga att, låt mej vara för i helvete! Men eftersom det är en allmän plats, är det som det är. Och det finns inget som säger att jag kan neka någons tillgång till skiten. Såvida jag inte lösenordsskyddar det. Men då vet jag att många andra som läser blir besvikna, för jag kan ju inte säga lösenordet offentligt, för då är det kört i alla fall. Och det var väl fan aldrig meningen att det skulle bli såhär.

Varje gång jag ska skriva något här, har jag allt detta i åtanke. Och jag hatar att veta att dom vet så mycket om mej. Man kan säga att jag känner mej jävligt blottad. Och jag har bara mej själv att skylla, jag vet det. Så jag ska väl bara hålla käften.

Men samtidigt har det blivit som en vana. Jag har gjort det här nästan varje dag sen sommaren 09. Det är samma vana som att jag äter när jag är hungrig, och det är skitsvårt att vänja sig av med det. Och nej, det är inte samma sak att skriva en jävla dagbok för sig själv. Och jag vet inte vad jag ska göra. För det börjar bli jobbigt nu. Och jag känner mej så dum, fastän jag vet att jag inte borde. För jag står alltid upp för mej själv, står alltid för det jag säger osv. Och jag hatar fan också att alla kommer läsa det här. Jag bara hatar hela grejen. Ibland känner jag att, fan nu skriver jag exakt vad jag vill, och skiter i det. I ren ilska. Andra gånger blir jag tillbakadragen, och skiter i det. Helst av allt skulle jag vilja vara den där jäveln som skiter i det, men jag vet inte om jag kan. För jag orkar inte försvara mej mer.

Och alla vuxna är bara så.. Jävla vuxna hela tiden. Och alla i skolan och runt omkring säger bara att, kör Amanda! Du är skitcool! Skit i dom, det är din grej! Och jag vill, fan vad jag vill. Men det är inte så jävla lätt. 

Jag vill bara att alla jävlar ska lämna mej ifred. Sluta tjata om det, sluta snoka. Sluta bry sig. För vad är det för värde i att ta åt sig allt skit jag skriver i så fall? Jag vill inte mer, och jag fattar inte hur en sån här irrelevant sak kan påverka mej så mycket. Men hur som helst gör det det, i alla fall.

Och jag vet bara två lärare som är nomala. Det är min ena klassföreståndare. Han har jättekrulligt hår och är skitsnäll och rolig. Och han har varit inne här, men han bryr sig inte om det, och han skiter i det. Och så min bildlärare, han är gött koko i huvudet, och skiter i det han också.

Och det värsta är att jag har bara mej själv att skylla för all skit. Att jag aldrig kan hålla käften någon gång. Att jag alltid vill få ut någon slags rättvisa. Men visst, jag är ledsen för att jag är inte är en genomgod människa som älskar allt och alla, som är precis alla till lags alla gånger. Som aldrig gör några misstag, som är så jävla perfekt i alla lägen.

Och jag vet fan inte vad jag ska göra. Jag vill inte gå till skolan. Jag vill inte ha det här. Men snart är det sommarlov, och det blir väl skönt. Jätteskönt. Men då tänker jag såhär, jaha ska alla in och snoka vad jag gör då också eller? Det tar ju aldrig slut. Och det är nog just det jag hatar mest. Jag känner mej lite som det svarta fåret, som dom säger. Och jag har hört att dom har pratat om mej på lärarrummet. Hört, så jag vet inte hur mycket som stämmer. Risken finns ju. Egentligen när jag tänker på allting är det stört. Känner mej fan nästan lite mobbad. Och eftersom att jag är en liten sketen ungjävel till elev har jag inte ett skit att sätta emot. Så det är väl bara att rätta sig efter alla andra.

Jag är på den där gungbrädan, och det drar sig mer och mer mot ett nej. För jag vill ha lugn och ro i mitt jävla privatliv.