"Pappa, jag vill bli skådespelare när jag blir stor."

Jag stod i buffékön, för jag va ute och åt häromdagen. Bakom mej stod det en liten pojke på kanske nio år, med sin pappa. Och så hörde jag hur han sa det ovanstående till sin pappa. Och pappan bara fnös, skrattade och mumlade någonting om vad hans drömyrke var när han var liten, men vad resultatet blivit idag. Sedan satt även hela familjen precis bredvid oss, och pappan pratade i telefon hela tiden. Med hög röst, och om någonting som i sin egentlighet verkade vara något som faktiskt kunde ha väntat. Och pojken bad honom att sluta prata, nu när de skulle äta. Pappan nekade honom. När han väl slutat prata, och lagt ner mobilen säger pojken att en annan kille i hans klass blivit ombedd att lämna sin telefon till lärarna för att han inte fick prata i den, då han gjort det. "Vi vuxna har ju lite mer viktigare saker att prata om än småbarn", sa pappan då. Och hela tiden när pojken skulle berätta någonting, var han bara kall och svarade kort och ointresserat.

Jag vill inte vara en sådan "förebild" för mina barn, som gör anspråk på att drömmar är drömmar och kommer alltid vara. Att det inte ens är värt att kämpa riktigt hårt för någonting, att livet alltid kommer ikapp en när allt kommer omkring. Att göra det som förväntas av en, och att inte stötta i alla lägen. Jag vill heller aldrig bli så jävla bitter heller, att jag nedvärderar mina barn eller barn överhuvudtaget grundat på deras ålder, jag vill kunna se deras intelligens. Jag vill vara involverad i deras liv, mer än att bara ha dom bara för att det är så man gör med livet. Man skaffar barn för att föra generationen vidare.

Jävla träliga folk det finns.