Skulle behöva både det ena och det andra för att kunna varva ner lite nu känner jag. Bearbetar med Mumford and Sons. Jag skäms över att jag upptäckt det dära underbara jädra bandet så sent som jag har.

Stress är ett begrepp jag förstått att jag inte förrän nu faktiskt inte upplevt tidigare i mitt sextonåriga liv.

Jag vet inte heller hur jag ska hantera mitt nuvarande liv heller. Jag är så tragisk. "Förlorar" en sketbra klass på tjugonio individer, plus två även dom sketbra klassföreståndare, på torsdag. Men jag får väl också skylla mej själv för min tragiska känsla eftersom jag lyssnar på Timo Räisänen – Without You. He. He. He. Now you're just somebody that I used to know. Äckel-jag.

Jag känner mej själv så satans väl när det gäller sådana här grejer också. Just nu, och under de här roliga men ack så intensiva dagarna har jag, och säkert ingen annan heller, inte riktigt hunnit reflektera så värst mycket över någonting egentligen. Så allting kommer att komma då på torsdag. Allra helst i kyrkan tror jag. Och sen efter festen, dagen efter, kommer den här tomheten infinna sig i kroppen och i själen. Det är nog den värsta känslan jag upplevt tror jag. Och jag måste säga att det var faktiskt ett bra tag sen sist jag kände den. Så det kanske är därför det är dags nu.

Det är dags nu.

Förresten, dessa är mina bästa gråt-låtar någonsin.

Coldplay – The Scientist
Coldplay – Fix You
Coldplay – Yellow