Vill ni veta en sann kommentar om att blogga som min klasskompis kläckte när vi va på Gotland?
"Att blogga ska inte va nåt måste, det ska va ett nöje". Det gick rakt in i mej. När man gjort det i tre år som jag, går man till slut på autopilot, ni vet. Jag älskar fortfarande att skriva, fast jag tycker fan inte att det är så nöjsamt att snacka om vad jag ska göra hela tiden, och vad som händer runt omkring, om det ändå inte är utöver det vanliga. Vet ni vad? Jag vill inte skriva och berätta om Gotland. Jag vill skriva om saker som kan betyda någonting för andra, som är lite mer viktigt att kanske kunna relatera till. Sen tror jag nog inte att jag vill blanda in mitt privatliv alldeles för mycket heller. Som mina vänner t ex. Inte för att jag är sådär äckligt ego, utan för att det är min blogg och inte deras. Och när man blottat sig så mycket, finns det liksom ingen spänning kvar tilll slut. Inte för en själv, eller någon annan. "Läs min blogg så får du lära känna mej". Så vill jag inte ha det. Jag är ingen virtuell varelse, jag finns på riktigt. Och poängen med allt är nog just det. Jag finns på riktigt. Det är nog det jag vill försöka få fram, alltid velat försökt få fram. Men det känns inte som att jag lyckats. Sen efter ett tag har det känts som att integriteten har börjat lossna lite från den hårda, fasta betong där jag vill ha den. Jag ångrar absolut ingenting av det jag uträttat på internet. För jag vill lära mej utav mina egna misstag, jag vill inte att andra hela tiden ska upplysa mej om vad som är bäst för mej, och inte. Jag håller ju på att växa som människa och jag tror inte på att jag kommer lära mej livet genom en bok. Jag vill lära mje genom praktik. Livets praktik på heltid.

Det här va lite bisarrt. Det bara slog mej häromdagen. Men en lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån, Joakim Berg.