Förutom att man vinner rätt mycket kunskap i skolan, kan man också vinna lite mer viktig kunskap. Livskunskap. Det har jag gjort.

Jag har alltid varit jävligt kass på matte. Jag har alltid tyckt att det varit träligt, har alltid haft relativt svårt för det. Men jag har ändå alltid precis klarat mej. Det där det ordnar ju sig ändå, tänker jag om det flesta saker.
Men till julavslutningen fick jag ett väldigt svagt G i betyget, och klarade inte de nationella proven som vi fick testa. "Amanda, vi måste jobba för att du ska klara nationella proven i vår".

Under ett tag fick jag livets panik. Skulle ett jävla prov göra så att jag inte skulle ha behörighet till gymnasiet?
Jag kan va ganska tjurskallig av mej, så i princip tjurade jag bara och oroade mej ett tag, och va förbannad på att man ska va så satans bra på allting hela tiden. Pressen som ligger på alla elever i skolan är enorm. Egentligen är det ett under att det inte är så många som får psykbryt. Och sen började jag fundera över mitt tidigare tänk att allting ordnar sig till slut, alltid vinner.

Fan, jag måste ju fixa det här, tänkte jag. När jag pratar om det brukar jag alltid likna det lite vid alkolism, och vad en alkolist måste förändra i sitt tänk och i sina handlingar. Även om det här absolut inte är lika gravt som alkolism, tycker jag att det är en förståelig liknelse.

Det är lite som att man till slut inser att, jag har ett problem. Det är bara jag, och ingen annan i hela världen som kan lösa det här problemet. Och det är också bara jag i hela världen som kan stå ivägen för lösningen. Du kan få hjälp utifrån, men när det kommer till kritan beror det bara på dej själv.

Och det är jävligt läskigt tycker jag, när man står där ensam. För jag har alltid haft folk vid min sida när det varit någonting, och det har jag också haft under det här, men i den här situationen måste du vara mer självständig. Det läskiga är att det beror bara på dej, det är du som antingen stjälper, eller hjälper.

När man har kommit till insikt med detta, så förstår man att det är dags nu. Dags att börja kämpa lite. Så jag gick på alla extra mattelektioner som fanns, jobbade hemma, jobbade på håltimmar, jobbade på de vanliga mattelektionerna. Jag jobbade röven av mej, på riktigt. Och nu tänker säkert många att jag måste ha tyckt att det måste ha varit så jävla jävla tråkigt och träligt. Men ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig tyckt det. För att jag kom så pass mycket till ro med det, och förstod att jag bara skulle sätta onödiga spärrar i mitt huvud om jag bara skulle sitta och tänka på hur tråkigt allting var. Och sen har jag haft så satans bra lärare som har hjälpt mej, och sen hade en kompis samma problem så vi stod där tillsammans hela tiden, bredvid varandra. Det enda som fanns i mitt huvud var att jag skulle klara det. Som fan. För jag ville det så mycket.

Jag hade IG på de nationella vi testade på höstterminen. Nu fick jag G+ (har jag för mej). Jag fick tretton poäng över det som var gränsen till godkänt.

Givetvis är ju själva vinsten att jag fixade det så pass bra som jag gjorde. Men den stora vinsten för mej är inte att jag klarade provet i sig. Utan det där att jag har bevisat för mej själv att den där klyschan som lyder "Om du vill någonting tillräckligt mycket klarar du det", faktiskt stämmer. Det stämmer för mej.

Sådana där klyschor hör man ju hela tiden, dag ut och dag in, och man har dom i åtanke, men då tänkte jag aldrig att det var självklart att det skulle stämma. Det där det säger ju alla.

Men när man får uppleva det själv så får det en helt annan betydelse. Då finns det, då är det på riktigt, det är då det blir sanning. Och det har hjälpt mej, och kommer att hjälpa mej så jävla mycket i framtiden. För jag har bevisat för mej själv att om jag kämpar för någonting tillräckligt mycket, så kan jag fixa det. Och det har också gjort att det blir enklare att tro, och lita på sig själv.

Så det är det jag tar med mej mest ifrån hela den här upplevelsen. Och jag skulle aldrig vilja få det här ogjort, aldrig att jag skulle vilja att jag inte hade haft svårt med matten. För då hade jag aldrig fått det här bevisat för mej så pass tidigt i mitt liv. Det är egentligen inte matten i sig som betytt någonting, det är lärdomen utav situationen.

Det är bara att stolt ge sig själv en klapp på axeln och tänka att, fan vad bra jag är.