Den årliga och sista (för min del) vårshowen ägde rum idag. Den här gången deltog inte jag och min lilla kollega. Det finns så mycket andra grejer som skapar ett evigt och ändlöst kaos i huvudet, så det kändes inte riktigt rätt varken i hjärta eller i själ att dela med sig av någonting som ska kännas så innerligt, om det bara kommer ut halvhjärtat.

Det var några människor som kom fram och förvånat frågade varför, när showen va slut och vi aldrig tagit plats på scenen. De såg så besvikna ut i sina ansiktsuttryck. Och lite längtande.

Då blev jag så satans varm och go i kroppen och i hjärtat, i hela mitt livssystem. Inte för att det infann sig livets skadaglädje i min kropp, utan för att det är så roligt och mysigt att vi lyckats de tidigare gångerna så pass att folk längtat till nästa gång.

Men jag kan (i alla fall), i ärlighetens namn avslöja att det var tänkt att vi skulle framföra "Svarta Linjer" med Kent. Men det hade aldrig blivit någon äkthet utav det, halvhjärtat.

I musiken har vi aldrig gjort någonting halvhjärtat, och det kommer vi aldrig göra heller. Då kan man inte riktigt kalla sig själv musiker, tycker jag.

Kent – Svarta linjer