Det är så svårt att börja att skriva. Men kanske är det bäst att göra det nu, när känslorna är alldeles färska. Jag är så pass nollställd. Det känns lite som att, vad ska jag göra nu då? Jag sa att jag skulle avsluta mina dagar här den fjortonde. Jag ska hädanefter ha som princip att inte skaffa principer, för jag bryter dom alltid ändå. Men nu säger jag ifrån mej detta den femtonde juni, istället.

Igår slutade jag nian. Det är det roligaste, och det jävligaste jag någonsin gjort. Det är få gånger jag gråtit så mycket, och med så jämna mellanrum, på samma dag. Det gör så ont i mej, och i alla andra kroppar i 9A att veta att vi inte kommer att komma tillbaka till hösten. Några av oss kommer att hamna i samma klass, men många av oss går åt helt olika håll, och några flyttar långt bort vilket gör att möjligheten att samlas kommer att bli svårare. Och det är när vi är tillsammans allihopa, som vi är som bäst.

Det är jobbigt att se på människor, att se människor i ögonen när de är så ledsna. Det är jobbigt att se på människor i deras ögon att de är väldigt ledsna, även fast de inte visar det. Men en grej som vi skapat i klassen, alla vi trettio, är kärlek, kamratskap och som en slags vårdnad av varandra. Vi tar hand om varandra, när vi behöver det. Det finns alltid flera kramar att få, flera axlar att luta sitt huvud emot när man behöver. Flera öron som är beredda att lyssna till ens ord. Och det finns någonting som är så jävla svårt att sätta fingret på, det bara är något. Något visst med oss allihopa i klassen. Det är så satans svårt att slitas ifrån det nu.

Många sa igår när vi grät att det kändes som att någon har dött, att något har dött. Det gör det också. Det var inget sånt där stillsamt gråt. Folk hulkade, och tårar rann konstant under ett tag. Kinder blev svartrandiga, ögon blev svullna och röda.

Men en sak, som jag själv tror är ganska ovanligt är att folk hela tiden nämnde våran klassföreståndare vi haft under dessa tre åren. Vi grät inte bara för att vi skulle splittras ifrån varandra, utan också för att vi splittrats ifrån våran älskade klassföreståndare. "Jag vill inte att han ska va ledsen", kom en fin klasskompis gråtandes till min famn och sa, och tårarna sprutade. Och det var inte bara hon som sa så.

Våran klassföreståndare har varit så mycket mer för oss, än bara en lärare. Det är så svårt att beskriva för människor som inte har träffat honom. Vi känner oss alla så väldigt, väldigt tacksamma för allting han gjort för oss. För så är det verkligen. Han har alltid fixat allting, ordnat allting, bjudit på så mycket saker. Han har gett oss så mycket mer än bara kunskap i skolans värld. Det går inte att sätta ord på. Det har aldrig varit, kommer aldrig heller att vara 9A utan honom. Han har faktiskt blivit lite som en extra-pappa för alla. En extra fadersgestalt. Det finns ingen mer givmild människa, snällare eller mer omtänksam. Och vi är så glada, hedrade och så jävla lyckliga över att vi fick just honom och ingen annan.

I sjuan en gång kom vi in i klassrummet i väntan på lektion. Då spelade han 21 Guns med Green Day så högt att det blev klagomål. Men han sänkte inte volymen för det, för den låten var något alldeles extra. På avslutningen i kyrkan överraskade vi honom med att spela och sjunga den. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Tur att jag spelade gitarr och hade något att koncentrera mej på, annars hade det varit svårt att hålla känslorna i schack. Men nu har den låten blivit våran tillsammans. På bara några få minuter. Vi lyssnade på den på avslutningsmiddagen, och som sista låt på festen också. Nu kan jag inte lyssna på den utan att börja gråta. Jag orkar inte gråta mera, så jag vill inte lyssna på den.

Dagen igår var jobbig, kvällen igår var också väldigt jobbig. När kvällen började lida mot sitt slut kom känslorna för alla. 21 Guns ekade över hela stället festen hölls på, och så även de tappra försöken till att sjunga med fastän än tårarna sprutade. Vi grät, och vi kramades och vi gungade med till musiken. Vi tröstade varandra, det var ingen som stod ensam. Och mitt i allting är det just det som jag är mest glad över. Ingen behöver tackla det här ensam, vi går alla igenom samma sak, och vi gör det tillsammans. Till sist satte sig alla ner på golvet, i en ring, nära varandra. Det var bland det jobbigaste, och hemskaste jag varit med om, och sett i hela mitt liv. Alla bara satt där på golvet och grät, hejdlöst. Vi grät som små barn som slagit sig. Och det kändes så tungt. Och att lyssna på våran låt samtidigt. Det var väldigt starkt. Och oförglömligt, det kommer jag aldrig att glömma.

Till slut, när jag kramat alla så drog jag bara. Det blev för jobbigt att stå där och säga hejdå. Just det där hejdå-et. Nu när jag skriver det här, så är det jävligt jobbigt. Ögonen är fortfarande rödgråtna och svullna, och titt som tätt rinner en tår nerför kinden. Och det känns som att det kommer dröja ett tag innan det kommer lägga sig. Det här var och är väldigt starkt för oss alla. I våran klasslogg på facebook ramlar inlägg in från samtliga i klassen om att de älskar varenda en av oss, och att vi måste hitta på en massa saker i sommar. Vi ska träffas redan ikväll.

Jaha. Om jag kanske skulle avsluta det här nu då. Det bara knyter sig i magen på mej när jag tänker på det, och skrev det. Först och främst kan jag nu hänvisa er till minusgrad, där jag kommer fortsätta att filosofera emellanåt. Det kommer säkert att infinna sig ett flertal deppade inlägg där under den här tiden kan jag tänka mej. Nu har jag gjort mitt här under tre år.

Och till Klaes om du nu av ren nyfikenhet skulle kika in här igen. Sköt om dej nu, vi tänker på dej och vi hoppas att du får en minst lika bra klass nu till höst, som vi var. Du har gjort allting för oss, och du har betytt och betyder vääääldigt mycket för oss. Vi kunde verkligen inte fått någon bättre än dej. Ta åt dej av det här nu och njut utav sommaren på din fina gård. KRAM!