När livet krisar.

När matteprov känns skitolägligt. När virus på datorn känns olägligt. När det känns mest av allt olägligt att jag ska ut på praktik veckan som börjar på måndag, och nästa vecka efter det också, när jag fortfarande inte har någonstans i hela världen att vara. Ingen vill ha mej. Ingen. Varför? Jo, jag är inte arton, jag går inte handel, jag är inte gymnasieelev, jag går inte på en viss skola, jag bor inte i en stad där det finns mycket att välja på. Jag bor ju inte ens i en stad överhuvudtaget. Jag har t om nu sjunkit så lågt att jag gått till ett rött litet sött hus, där det är ett litet café som är lite halvkristet och frågat. Tanten där ville nog inte ha mej heller. Hon såg tveksam ut. Fastän hon sa att hon skulle ringa tillbaka. Har jag fått något sånt samtal? Nej. Och ändå är jag sådär asvuxen och nästan lite proffsig när jag ordentligt frågar överallt. Jag har blivit van. Kan man säga.

Istället utgår jag ifrån att det är kört, så då får jag testa ett liv som arbetslös som hänger på arbetsförmedlingen hela dagarna och fyller i sånna där lappar, och som slickar socialen i lilla stjärten.

SÅ punk alltså.