Jag är en dålig jävel alltså. Ja, det är jag. Sanningsdan

Jag lyckades bli sjuk i onsdags. Men det förnekade jag och drog till skolan i alla fall. Det funkade rätt bra ändå faktiskt. Men igår vaknade jag med trettionio graders feber, och jag bara kände hur mycket min envishet om att vara en stark individ fysiskt och gå till skolan i alla fall värkte i mej mer än febern. Men min hemliga lover tog på mej små läderkläder och kedjade fast mej i sängen, och hämtade piskan så att jag verkligen skulle få känna att jag ännu var vid liv. Även om jag fick en spännande sexupplevelse kände jag lite ångest över att jag missade dagen i skolan. För folk åkte ju pulka och skidor uppe på Omberg. Dödens backar. Och jag vet att jag sa till Klaes i tisdags, att vi kommer inte hem utan att någon har någon form av benbrott. Och han satte armarna i kors och fick en av hans blickar och fnös lite konstigt. Men, vad var det jag sa? En kille bröt foten så han fick operera den, en tjej bröt nyckelbenet, och en annan stukade handleden. Somliga fick rejäla blåmärken och skrubbsår. Jag hade jävligt gärna velat vara där och se allting, men mest av allt bara spotta upp mina visa ord. IN YOUR FUCKING FACE!

Själv låg jag i sängen hela dagen igår, och hela dagen idag. Jag hade ingen feber imorse, men det hjälps inte riktigt. Jag kände mej rätt pigg, så jag följde med pappa till ica.
Ica i bynn är som en fängelsecell. Trång och jävligt. Folk är det överallt också, och man kan inte ställa sig någonstans utan att man känner någon djävulsk blick på en, utav något nyskild jävel som vill att man ska flytta på sig. Jag och annat folk har även kommit fram till att luften är otroligt dålig därinne också. Men i alla fall, pappa och jag närmade oss kassan. Jag tog tag i hans arm, för jag kände mej lite yr, och jag var ganska säker på att jag skulle spy ner allting på tamponghyllan. Fast nej, jag fixade det utan några spyor. Istället när vi ställer oss i kön till kassan känner jag hur jag blir alldeles tung, och det svartnar mer och mer framför ögonen. Jag sa till pappa att, nä nu fan svimmar jag nog. Nämen Mandis inte här, sa han! Jo där. Föll som en fura. Sen vaknar jag av att pappa försöker väcka mej, inte så pigg. Sen hör jag hur någon frågar om hon skulle ringa ambulansen. Nej för helvete tänkte jag, och reste mej snabb upp igen.
Och nu är det såhär med bynnbor, att vem det än är, vad det än är, och hur det än är glor dom som om dom var på synundersökning, och försöker komma på vilka bokstäver det egentligen är på den där syntavlan. Gubbar och tanter, you name it. För det är nog dom vi har flest av här i Ödeshög. Och jag kände hur genant det var. Sen hjälpte pappa mej till en bänk där jag kunde sitta och ta det lite lugnt, medans han betalade.
Jag satt där, och kände mej lite pinsam. Det blev inte bättre utav att varenda människa som går ut illgor på mej på vägen. Sen kom det en gubbe som stannade. Och först trodde jag att det var Hedvwigs pappa av någon anledning. Jag såg inte riktigt ordentligt. När jag ansträngde mej såg jag att det inte alls var han, och det var inte ens likt. Han frågade hur jag mådde, om jag ville ha vatten och en massa skit. Jag drog till med ett åt helvete ansträngt leende och sa att det var lungt.

Jorå, alltid händer det något i mitt liv.