Pundarn är trötter. Det har varit möe den här veckan. Men mycket roligt.
Rockkarusellen hade bra musik att erbjuda. Förutom ett band som hette The Mainstreams. Dom hade alla likadana fula vita skjortor, spelade smörmusik, hade en korean, kines eller möjligtvis japansk (?) på moderatpiano till synth.

Jo, det var ju spelning igår kväll. Dom som spelade före oss sög rätt mycket. Dom spelade två låtar, och när den ena sjöng Håkan Hellströms låt För en lång lång tid, stod han där med guran nära micken, och tittade ner i backen medans han sjöng. När den andra sjöng en annan låt så stod han som paralyserad med handen i fickan på det o-charmiga sättet. Så jag kände att deras misslyckande fick oss att verka rätt bra. Fast vi är bra också, men det fick oss att verka bättre än dom i alla fall. Eller ja, somliga fattar.
Egentligen var dom flesta rätt kassa faktiskt. Men ett band som hette Julgranar i maj, var fan bra alltså. Sångaren och gitarristen var lite halvt hippie, dreads, barfota, kavaj med några slags byxor som matchade eller något. Han var tydligen inte något fan av Sverigedemokraterna. Han hade skrivit egna låtar, som var bra faktiskt. Det var nästan lite svensk punk tyckte jag nog. "Alla rasister har små små snoppar", "Jag vill inte vara med i Jimmie Åkessons värld". Något sådant sjöng han. Han verkade vara en sådan där genomgod och glad och snäll och vis ung man, som tidigt tagit ställning, för han var ju trots allt bara sexton år. Han och hans band var dom enda jag egentligen verkligen gillade. Basisten påminde förresten om Bert. Ni vet Bert med runda stora glasögon med röd polotröja, som är ung och kåt.