Sport och jag är ungefär som Mona Sahlin och Reinfeldt tillsammans. Halvtaskigt. Inom sportens område är jag en jävligt förvirrad själ, som ofta passar till motståndarlaget i panik. Vet nog inte riktigt vart jag har mej själv tror jag. Knappt vilket lag jag är med i. Och idag på jumpan var det handboll, och majoriteten ansåg att jag skulle stå i mål. Förut under mina år har jag varit bollrädd. Fast det har nog försvunnit sen när jag kom in i puberteten och började bli lite man liksom.
Till att börja med satt jag där vid målet på en sån där uppfällbar pall som fula skogstöntar som jagar älg och en massa sånt har, och tog en kopp kaffe typ. Ungefär så var scenariet. Det var lite dött. Eh, ja mitt lag piskade det andra laget hårt så det sved rätt bra på deras arslen. Lite. Sen blev det faktiskt lite fart på skiten. And I didn't suck! Jag sög inte. Fatta. Jag. Sög. Inte. På. En. Sport. Det är ganska otroligt! Ungefär som Jimmie Åkesson skulle sätta på en brud från Afghanistan eller något.
Men, sen gjorde jag räddningeN. Räddningarnas stora räddning! Det var så idylliskt. Där kom han, Emil, en redig sportfåne! Han sprang nästan ensam emot mej och målet, som jag minns det. Jag tog några vacklande steg framåt, och gjorde mej beredd att kämpa mej blodig. Så ser jag hur han tar sats, lyfter armen för att göra kasteT. Och jag lyfter långsamt mina armar, för att bereda mej på att ta bollen med händerna. Bollen var i luften, och när jag stod där med händerna i luften, började jag inse att jag ser bollen jävligt bra. För bra. Den var i perfekt ögonhöjd. Jag hann tänka "oj då", och sen fick jag bollen i pannan, och det small till som fan alltså. Allting i mitt huvud skakades, jag kunde verkligen känna det! Värsta mosh piten där inne. Så blev jag yr som en småtjej som fått snefylla och börjar känna att hon kommer spy ner stället snart. Jag vacklade bakåt. Sen fick jag tårar i ögonen och började garva. Mina reaktioner på saker och ting är väldigt udda. Jag är en idiot.

Jag känner mej förjävla nöjd över min tillfälliga insats som handbollsmålis. För det är trots allt inte min grej. Inte alls faktiskt.