2011, you could have read it as if it was a billion page book.

Det ska bli nytt år hörrni. Det ska bli nya tårar, nya skratt, nya fram och motgångar och framförallt nya upplevelser som drar med sig nya lärdomar, vilket leder till att vi vinner ännu mer livserfarenhet. Egentligen kanske man skulle kunna dra en kort slutsats om att det är ett privilegium att få leva år efter år. Eller så kanske slutsatsen bygger på ett rent helvete då varje dag är ett krav i att du ska prestera någonting. Så fort du går utanför dörren egentligen. Möter du en människa, hälsa glatt och vänligt så att den inte får en taskig bild av dej. Handlar du på ICA, se till att du inte glömmer något av det du skulle handla, för det vore inte rätt. När du ska gå till skolan eller ditt jobb måste du verkligen prestera skiten ur dej själv. I skolan måste va så jäkla på, så att du får dina betyg du förtjänar så att du kan komma vidare i livet. På jobbet ska du sköta allting snarlikt perfekt för att det inte ska bli jobbigare för andra, för att människor ska vara nöjda med dej och din prestation och därmed hålla dej kvar på arbetsplatsen så att du kan leva. Kan man leva utan pengar? Livet utan pengar idag, är omöjligt. Där har du ännu en anledning till att prestera bra i arbetet. Och kan du inte prestera bra i skolan, skiter sig arbetet överhuvudtaget i alla fall. Det funkar inte att sjunka ihop både psykiskt och fysiskt, du måste vara på helspänn hela tiden. Men vemfan är "människa" nog att fixa det tempot? 

Jag tänker inte sitta här och varken skryta, eller klaga över hur mitt år som femtonåring tjugohundraelva har varit. För det har inte en jävel av er med och göra. Det jag tänker uppmärksamma är att jag har tagit mej igenom det. Jag är stolt. Jag tycker att alla som klarat år efter år ska vara riktigt stolta över varandra och över sig själva. För det är en enorm prestation vill jag lova. Detta är det oftast ingen som tänker på faktiskt, hur mycket man måste anstränga sig. Det gjorde inte jag heller, förrän jag träffade en kvinna som jag snackade livet och sånt där med. Det kändes ändå lite chockerande, tyckte jag. Ungefär som när ens pojkväns mamma eller pappa öppnar dörren under ett hett och passionerat sex.

Jag ska sluta nian det kommande året. Jag ska slippa människor som sveper mörker och negativ energi kring sig. Jag ska börja gymnasiet. Det blir lite som att börja om på nytt. Ta nya tag och hålla ut i åtminstone tre år till. Jag ska hålla på med så mycket musik att mina fingrar/huvud domnar av. Jag ska fortsätta ha flera lager skinn på näsan, hålla på min integritet, va ett svin, och göra som jag vill och spotta folk i ansiktet som inte samtycker, och va mej och inte förlora det i något svart hål någonstans. Och sen hoppas jag på att alla metallföremål i min nu vackra mun ska skrotas hårt och meningslöst.

En sak är viktig. Acceptera det som har hänt, låt det dra åt helvete. Och le på tolvslaget. Le. För du står fortfarande kvar.