Skitskönt väder ute. Efter en skitlugn, och behaglig dag på jobbet idag gick jag ner till vattnet och satte mej på en bänk och skrev i min lilla bok, och fliofiserade litegrann. På bänken bredvid satt det fyra män. Dom såg nästan ut som turister, fast det kan dom inte ha varit. Lite kontorsjävliga såg dom ut att vara också. De fotade lite saker. Ja, typ vattnet och fula änder och vita stora feta svanar. Och när jag tittade upp från mitt skrivande stod en av männen med kameran riktad mot mej. Fan alltså, jag börjar bli van vid det här med att fotad bara sådär. Händer det hemma i Bynn, är det klart att det händer i Motala också. Ryktet om mej sprider sig tydligen som pesten gjorde förr.

Och så kom det en kille också. Han var snygg. Fast för fin. För fin för mej. Han satt och snackade i telefon. Han lät som en nollåtta. Det gillar ju inte jag, som kommer från värsta bonniga stället liksom. Och han flörtade med mej, med sin blick ni vet. Det gjorde inte jag. Ni vet.

Och så befann det sig ett par ungdomar där. Fast jag kan väl inte riktigt kalla dom för ungdomar ändå. Dom var väl tretton eller tolv. Eller vetifan, jag är ju bara femton själv så.. Och dom kastade en massa skit i vattnet. Stenar. Små stenar, och stora jävlar. Andra saker också. Allt dom hittade. T om en tant som gick förbi hävde dom i. Och mej kallade dom för, "emot där borta".

I REALLY LOVE MOTALA!