Jag har en liten skyldighet att göra, eller berätta, för er som läser min skit som inte känner mej.
Hur lång tid kan det ha gått nu? Runt en månad kanske? Något sånt. Då hände det en grej med just det här, min blogg. Och jag skrev bland annat ett långt inlägg om tryckfrihet osv. Människors rättigheter, mina rättigheter som människa. (Faktiskt). Det blev för övrigt rätt hyllat, hehe. Skitsamma.
Jag skrev att jag skulle till rektorn hit och dit. Och en massa annat oförståeligt skit. Hur mycket jag än ville berätta det just då, kunde jag inte. För det var fan nästan som att SÄPO hade koll på bloggen dygnet runt. Men nu när det gått ett litet tag, och det mesta lugnat sig (så vitt jag vet), så känner jag att det är lite läge att berätta.

Jo kära kommunister. Host, och ni andra..... Ibland kan jag vara en bitterfitta, som ni vet. Man älskar inte allt, och inte alla.
Jag och min lärare i musik hade en rätt fet jävla konflikt eller vad man vill kalla det. Begrundat på att läraren hittade min blogg. Hur vet jag inte. Men hur som helst lyckades den hitta dom inläggen då jag varit sur som ett svin på den. (Ursäkta mej att jag uttrycker personen som "den", men jag törs ingenting annat). Och det blev en rätt rejäl tvist faktiskt. Det var snack med rektor lite då och då. Snack den och jag själv emellan. Och under hela tiden stod jag fast vid att det är mitt privatliv. Det är min tryckfrihet. Att jag stod för det. Och fortfarande gör. Jag står för precis allting jag vräker ur mej här. Och jag skulle aldrig be om ursäkt, eller förlåta för en åsikt jag grundat. Jag skötte det fan jävligt moget. Även fast det fanns en sån lust i mej att bara komma med världens skit och säga. Jag kunde ha yttrat mej grovt politiskt tex.
Men nu har det varit rätt lugnt. Än så länge i alla fall.
Det är för många lärare överhuvudtaget som varit inne här. Kanske fortfarande är. Visst, det är ett allmänt nätverk. Men det är också MITT.

Jag skriver bara om livet. Jag kan inte rå för hur det ser ut.