Jag skrev min äckligt fina krönika om sexism. Jag sa till Klaes, att fan, jag kan faktiskt göra det här riktigt bra! Ja, sa han. Om du inte använder åttio procent till svordomar osv. Och svordomarna och allt det där lustiga är ju ändå en stor del av mej. Borde jag känna mej skamlig? Men i alla fall, jag skrev den med ett mycket fint ordval vad gäller det svenska språket! Och idag frågade jag honom om den var bra. Jo, sa han då. Men jag ångrar mej lite, sa han också. Va?!?!?!!? Tänkte jag. Så satte han sig ner i korridoren och sa att det var mycket bra skrivet. Men att han saknade lite av den där jävlaranammat jag får i en text när jag skriver som jag vill. Så jag ska skriva en till version, en hård en. Åhåhåhåhå så gött det ska bli!

Idag ljög jag. För min lärare i teknik. Melinda och jag skulle med bussen till Mjölby klockan tre, för viktiga ärenden, dock slutade vi tre. Så vi sa att vi skulle åka och ta livmoderhalscancersprutan ni vet. "Jaa, för du vill väl inte att jag ska få cancer i min livmoder eller!?!!?!??!?!", sa jag. Han kände nog att det var lite mer än vad han fixade. Hans blick flackade lite, men han nickade och sa ja.
Och så när vi kom till Mjölby gick vi till gallerian. Och då av en slump mötte jag en mans blick, (han var väl typ tjugosex till trettiotre år), för jag tittade ner från rulltrappan Melinda och jag stod i. Och då är man ju trevlig och ler lite snällt. Ja, speciellt jag eftersom att min hårdhet ser mindre hård ut då liksom. Han log tillbaka. Sen tittade han igen. Och då tittade ju jag också. Och det var värsta jävla flörtblicken med världens jävligaste leende! Och jag dog så mycket, för jag tyckte det var lite blä.

Jag har varit hemma ikväll. Så skönt. Skönt. Skönt. Jag hatar oftast ensamhet, men nu är det gött. Att sitta i min ensamhet i sängen med datorn i knäet, lyssna på musik och dricka cola, i ljuset av mina fina rödlysande IKEA lampor. Ujujujuj så gott livet kan vara ibland. Och duktig är jag. För lite då och då håller jag på med svenskauppgifter, trots att jag är så ledig jag kan bli. Fast jag måste bli färdig. Och eftersom det ändå är så lite kvar av skolan, tänker jag göra lite bra ifrån mej nu.

Jag ska försöka se till att det inte blir för sent ikväll. För imorgon är det Valborg, och det ska firas hos allas våran rödhåriga Amanda. Och om vi gör det ännu bättre än förra året, lär det bli svinit roligt! Och det lär bli sent. And we'll be tired.
Men jag har funderat lite över en sak. Varför fira Valborg egentligen? Så jävla töntigt. Jag antar att vi svenskar, nästan i särklass, nästan festar sönder till alla dagar som har något slags epitet.

Fyllosar är vi allihopa, men jag inte jag. För jag festar inte sönder.