Jag är helt jävla nerslagen nu fan. Vaknade vid fem imorse, av en smärta i öronen som jag nästan lämnade jordelivet av. Och då tänkte jag att, nä nu fan ska jag till en doktor idag! Sagt och gjort! Pappa ringde vid nio, och jag fick tid halv två. Uppenbarligen är halva Ödeshögs befolkning nersnorade. Doktorn som jag fick var... Eh, ja. One of a kind, om man säger så. Både pappa och jag trodde inte att han ens jobbade där först. Han var väl i medellängd, när det gäller män. Blå tajta byxor. Sådär tajta så man ser saker man helst skulle ha velat slippa. En grå lite för kort t-shirt. Hans huvud var som en kartong nästan. Han pratade som om han gått på crack sen han var tre år. Väldigt fort, och så mumlade han. Jävligt mycket! Och han kunde inte artikulera ett skit heller. Egentligen skulle man behövt ha en tratt vid örat för att kunna förstå vad han sa ordagrant. Men i alla fall, han undersökte mej i kanske två minuter. Mindre t om. Sen går han ut ur sitt arbetsrum, som hade en eller två för många kattbilder på väggarna. Och så kommer han in. Och så säger han, helt rakt på sak, utan medkänsla väldigt kallt detta: "Ja, du har en förkyldning. Och i högra öra har du en blåsa i trumhinnan. Och om den spricker, kommer det kännas som ett PISTOLSKOTT, och många brukar ringa ambulansen för folk tror att det är farligt. Men oroa dej inte, det är inget farligt. Ta det bara lugnt". Jag satt där, och var fan nära till tårar! Seriöst! Jag blev så jävla rädd! Ja okej, jag kommer bli skjuten, tänkte jag. Jag kommer bli skjuten. I huvudet. I örat. I trumhinnan. Undrar om det hörs någonting. Jag måste ha blivit chockad. Det har lagt sig lite nu. Men jag är fortfarande pissrädd. Jag vågar inte göra några hastiga rörelser, och sänker ljudet på teven, och på musiken. Jag kan inte avgöra om jag är nojig, men jag är så jävla rädd helt enkelt. Och om jag skulle känna mej så pass bra att jag skulle gå till skolan, fastän den där blåsan inte har spruckit, så kommer århundradets avlossning inträffa så fort jag kliver in i ett klassrum där hela 8A sitter och inte kan hålla käften. Tänk om jag blir döv också? Och jag vet ju inte när det händer heller. Det är som att sitta och vänta på sin avrättning.

Och jag ger mej fan på, allt detta bara för att jag inte tror på gud!!!!



Hjälp mej Di Leva, HÄLP MEJ!!!!!