Jag. Hatar. Att. Virka. !

Jag var inte så jävla pepp på två nästintill outhärdliga timmar syslöjd. (Och så hatar jag engelskan, Ice, men det hör inte hit!). Virka är så... Irriterande. Pilligt. Jag är inte pillig av mej. Inte ett piss. Och så har jag smått manliga händer också, rätt stora. Med korta fingrar som är sådär charmigt knubbiga. Och så blir jag sådär arg också, så det nästan slår över i huvuvdet, och man gör sånna där besynnerliga miner. Och gester. Man ser ut som någon som har ADHD, och en svår version av damp. Malin hade också det problemet. Dock så har jag ju bara tabletter mot öroninflammtion just nu...
Och hjälp skaffar man inte lätt! Läraren heter Marie. Fast egentligen är det nog ingen som vet det. Alla, eller åtminstone dom flesta kallar henne Maria. I alla fall, hon är smygpunkare har jag upptäckt idag. Hon sa att hon lyssnade på Ebba Grön, Thåström, Noice och Imperiet. Och så såg jag hennes väska, som hade märket converse som vi alla aldrig kommer sluta använda, med en massa pins på. Äkta punkpins. Jag kan faktiskt tänka mej att hon har varit en rejäl punk anarkist när hon var ung! Som knarkat allt för mycket, och supit bort rätt många hjärnceller! För hon är väldigt frånvarande, disträ liksom. Fast, till utseendet ser hon ut att vilja ligga med sångaren i Lasse Stefans eller något sånt kasst dansband. Så där försvinner hela visionen, och det är förjävla synd tycker jag.

Såhär såg hon nog ut på den tiden.



Punken lever. Den kommer leva kvar. I våra hjärtan och själar.