När jag satt där i kyrkan kände jag mej lite som en outsider. Typ som en ensam sosse bland ett gäng moderater eller något. Mitt yttre känns inte så speciellt kyrkligt liksom. Själva jag är inte så kyrklig. Julia J var väl nära på att slå i backen när hon såg mej, haha. "SKA DU KONFIRMERA DEJ AMANDA?!?!", sa hon. Och Bralice reagerade också på något liknande sätt. Heh, ja. Här är jag antimoderaten, feministen, ateisten, punkrockarn. Slitet långt svart hår, som även har både bruna och röda nyanser, svart skinnjacka med världens rebelliska nitar på, svarta converse, svarta tights med min pappas gamla avklippna jeans, ett svart linne, och så pappas rödsvarta skjorta.
Sotigt svart kring ögonen på det också. Svär alldeles för mycket, och har satt en stark punkt för vad jag känner inför kristendomen. Men det är också det som är grejen med hela skiten. Man behöver inte vara den där tjejen på en och sjuttio fem, med långt okemikaliskt blont lockigt hår med blå ögon, som har ljusa jeans och en vit tröja, och ett par nikes. Och som är otroligt öppen inför allting, och som inte ens vet vad satan innebär.
Alla har något i sitt liv att uträtta, eller förändra. Sätta sin sak på liksom. Och då är jag väldigt gärna en pundare som visar att man inte behöver ändra på sig för att passa in i olika miljöer och situationer. Och jag skulle ändå inte kunna sitta där och snacka om hur mycket jag älskar Katy Perry, för det gör jag verkligen inte. Bara så äckligt meningslöst med hela skiten i så fall. Då sitter jag hellre och berättar om hur bra och sexig jag tycker Pete Doherty är, även om han knarkar röven av sig och får klamydia en gång i kvarten.
Jag tycker att det är förjävla synd att en del folk inte riktigt vågar stå ut och vara sig själva i alla lägen. Som att man måste anpassa sig efter alla andra.

Förresten så ger jag mej fan på att moderaterna vinner.

/Manskvinnan i Bynn