Blicken av hennes havsblå blodsprängda ögon av gråt, skar igenom som en stark laser i hans tomma hjärta. Det lyste in i hålet som skapats av tvivel och meningslösa ord. En rå tanke om ånger som tyngt hans hjärta och samvete med förlorad kärlek, sprider sig som signaler i kroppen om att det kanske inte är för sent. Det kanske inte är för sent att torka tårarna han skapat, det kanske är värt att slåss för ännu. Hennes steg blev dovare och dovare. Men så, för en sekund, tystnade det. Hennes långa stripiga kolsvarta hår fladdrade till, hon vände tillbaka ansiktet och höjde blicken. En tung suck hördes, men hans fotsteg överröstade den. En kristallklar tår rullade ner för hans kind, samtidigt som han räckte fram sin hand mot hennes. En kall vind från vinternatten svepte till, och de såg varandra i ögonen, av längtan. Av längtan som hade frusit till en slags rädsla. Han tog försiktigt tag i hennes snökalla hand, och la den i sin. Det gick som en stöt igenom deras kroppar, och så stod dom där. Under ett mörkt täcke av sjärnklar himmel. Han knep ett hårdare tag om hennes hand, som börjat värmas upp, samtidigt som han stirrade henne rakt in i ögonen, och sa med ett lugn i rösten;

"Jag älskar dej"