Jag har varit på utvecklingsamtal. Med Klasis. Och det var som en kamp om frihet. För mej. Det var lätt att hantera och sådär, inga problem. Det är ju bara att köra på liksom. Allt var bra och sådär. Men så fanns det två små punkter. Ett, jag hatar att läsa, men är bra på det. Hade fått VG och MVG på alla sånna där grejer. Så där satt jag, med mitt huvud lika högt som alltid, lika rapp i käften som alltid. Och försökte slåss verbalt mot både min kära moder och Klasis. Dom hade bildat någon slags facebookgrupp (fast mer i verkligheten) mot mej, om att jag måste läsa, annars jävlar. Typ. Så vi satt där ett bra tag, och jag sa att jag inte vill slösa min lilla fritid som jag har på att göra något som jag finner är förjävla tråkigt och ointressant. Och så undrade Klasis vad jag hellre skulle vilja göra. "Sitta vid datorn eller?". Nä, sa jag. Musik. Spela gitarr. Och då tyckte jag för ett litet ögonblick att jag fick en sån där lite förstående och ödmjuk blick av han. Typ det här, luta sig tillbaka och lägga huvudet lite på snedden. Men så började det där eviga tjatet igen. Den andra punkten, nummer två, är min kondition. Jag har fått runt fjorton minuter på coopertesten, och det var så förskräckligt. Även där drog jag min tanke om min frihet och det där. Och att jag inte bryr mej. För mej, så länge jag inte är fet har jag inget behov att springa trettio mil på band liksom. Så jag vet ärligt inte hur det blir med det dära. Klasis lösning var att binda fast mej på ett rullband, och sätta en bok där framme. Allt kändes så psykologisk. Det var liksom: Varför tycker du inte om att läsa? Varför vill du inte träna? Jag skulle egentligen ha skrivit världens utlägg om det, ifall jag hade varit förberedd. Men det var jag inte, so fuck it.

Tenacious D – Fuck Her Gently