Nu börjar man vittra nya sjuor, samma gamla sjuor som bli åttor, samma gamla åttor som blir nior. Fast mest vittrar man dom nya sjuorna. Dom verkar rätt taggade faktiskt. Ja, det var nog jag också när jag tänker efter. Man ser det nog som en slags "halv-vuxenhets-bekräftelse" skulle jag tro. Typ som att: Åh, jag går i sjuan nu, jag är stor! Första dagen var som ett slags moment. Det var som att, nu är det första intrycket. Som senare kanske kan förändras i tiden. Har du på dej för korta shorts, blir du klassad som slampa. Har du svart hår och mörka kläder, som jag hade, blir du klassad som emo. Och så din personlighet. Försöka nå ut till folk du bara sett tidigare, egentligen aldrig snackat med. På ett ett äkta sätt. Att vara sig själv. På en måttlig nivå. Inte vara för mycket, men absolut inte för lite. I mitt fall, och alla andras som går i min klass, satt man där. Med tjugoåtta olika människor, där man inte kände alla helt och fullt. Att ens namn blir uppropat, och att svara. Personen innan blir uppropad, och det är du snart. Ditt hjärta slår litegrann fortare än förut. "Amanda Karlsson". - Ja. Phiiiew, det avklarat! Under allt det dära, när det hände, så tänkte man inte så mycket på det. Att det var lite bajsigt egentligen liksom. Det är nu i efterhand. Stämningen, situationen. Men det är inte svårt att lära känna folket. Man lever med varandra fem dagar i veckan, och det bara flyter på. Något som var jobbigt, som jag speciellt tyckte, var all skit om att man ska lära känna varandra. Övningar, att berätta för varandra, ja all möjlig skit! Ska man behöva veta allas favortitfärg eller? Och i och med alla lektioner, och i grupparbeten lär man känna varandra måttligt bra då. Det var fan jävligt överskattat.

peace/love, die school, die