Det här inlägget behöver egentligen bara läsas av folk som känner mej väl.

---

Tillägnat: Melinda, Amanda, My, Hedvwig

Nu när skolan börjar, så har det gått ett helt år sen jag började sist. Heh, fan vad logiskt. Nämen, det har gått ett år av både bra och tyvärr mest dåliga saker. Allt detta sen jag började högstadiet... På ett enda jävla år, har jag växt så mycket. Inuti, så att säga. Som en slags bio där scenerna visar några av dom hemska saker i livet. Som en slags 3D bio, som man får uppleva. På riktigt. Det har visat mej olika typer av människor, personligheter, sorger, misstag, ånger och så mycket mer. Det låter väldigt naivt av mej att säga, att jag trodde att livet skulle vara en dans på rosor. Det trodde jag inte. Men jag trodde det skulle vara mycket enklare att hantera, än vad det har varit. Träffa människor som kör rakt på, och dömer dej efter utséendet på en gång. Rent av äckligt ärliga människor. Folk som har det svårt, men som döljer det nästan för bra. En av dom värsta "scenerna" var lögner. Förut, innan allt som hänt, var en lögn inte så mycket mer än bara en lögn för mej. Ingen big deal liksom. Och jag har litat på folk som sagt, eller visat att jag betyder något för dom. Och som betyder något för mej. Det var väldigt enkelt. Och så en dag, blev mitt hjärta förstört. Pga lögner. Av den förste jag verkligen älskat. Jag kan fortfarande se framför mej hur jag ser han i ögonen, och frågar: Kan jag lita på dej? Han tittar tillbaka, på ett allvarligt sätt. Och svarar; Ja, det kan du. Det kan jag inte beskriva riktigt nästan. Han ljög mej rakt upp i ansiktet. Jag förstår inte hur man ens kan se någon i ögonen och ljuga på det viset. Har man ingen skam i kroppen? Det var sånna människor, personligheter som i min värld inte fanns tidigare. Jag kunde spendera nätter med gråta, för hela tiden när jag blundade, såg jag det ögonblicket framför mej. Det tog på mej väldigt hårt faktiskt. Amandas operation har varit en jobbig grej också. Att Hedvwig skadat foten och inte längre kan springa, träna friidrott. För mej vore det som att få armarna avskurna, och inte kunna spela gitarr. Spela musik. Att My har haft det svårt med kärlek också. Och så kom till slut det som fick oss alla att tappa kontrollen helt. Jag vill inte säga vem det handlar om, för jag känner respekt för familjen, men det var en person som gick bort. Som valde det själv. Så vi var på begravning igår, och det var jättejobbigt. Att få ett samtal av att en person, som varit den gladaste människa man någonsin träffat, gått bort och dessutom valde det själv, det var då allt bröt ut. Då var det nog, då var man längst ner. Då hittar man inget slut på eländet. Och så känner man att, om jag känner såhär, som inte ens tillhör famlijen, tänk då hur dom känner? Det var som att, Gud om du finns, visa det då nu för fan! Allting bara sköljde över en. Som att, det här inte sant. Det här händer inte oss. För det är ju så, "det händer inte mej". Tankesättet vi alla använder. Men som vi gör otroligt fel i. Det här är situationer som var helt nya för mej. Och jag tänkte: Hur fan ska jag jag hantera det här? Hur i helvete ska jag klara av det? Men, olyckligtvis, så är det på det viset man lär sig här i livet. Det alla säger är, tiden läker allt. Ge det tid. Jag tror inte att tiden läker allting. Men det läker mycket. Jag var också väldigt skeptisk mitt i skiten. Och det tog tid. Det tog mej sex månader att bearbeta att någon ljugit så illa för mej, att mitt hjärta praktiskt taget gick sönder. Sex månader som var förjävliga. Jag har fått mycket hjälp av mina vänner, och det är guld värt för mej. Med det har jag lärt mej, att stå upp för mej själv. Man måste göra det. Och det är fan inget att skämmas för. Du är en människa, precis som alla andra runt omkring dej. Du är lika mycket värd som alla omkring dej. Du förtjänar inte att bli nertrampad på något sätt. Inte alls. Du förtjänar respekt, och att ge andra respekt tillbaka. Och enligt mej, folk som ljuger kan dra åt helvete. Man ljuger inte för folk. Speciellt inte när känslor är inblandade. Sånt gör man bara inte. Var ärlig i alla situationer. Var ärlig mot dom du älskar, och dom som du vet älskar dej tillbaka. Framförallt, var ärlig mot dej själv. Numera är mitt hjärta nyreparerat, om man kan säga så! Och att gå på begravningen och säga hejdå, var bra. My mår bra. Amanda har precis fått börja träna, ryggen är återställd! Melinda håller fortfarande på att bearbeta sorg, och Hedvwig bearbetar sin fot så gott hon kan. Allt det här har hänt på ett enda år. Jag känner mej klar. Färdig med allt tråkigt som har hänt. Jag känner mej emotionellt redo för att gå vidare i livet. För att börja ett nytt kapitel. Så nu går jag vidare. Men med det menar jag inte att jag lägger allt bakom mej, och glömmer det. Jag lägger det bakom mej, så jag kan ta fram dom fina stunderna, dom bra minnena att tänka på när jag känner för det. Och nu förväntar jag mej en fortsättning på året, som kommer utan några vidare större problem. Vi förtjänar det.

Hedvwig Eriksson, Amanda Bodiroza, Melinda Fransson, My Ivarsson, jag älskar er av hela mitt hjärta.

/amanda