Idag är det två år sen min lille Amanda opererade ryggen. Jag kommer ihåg det så väl, för just då var jag så fruktansvärt sjuk med migrän och allt sånt där jobbigt. Men nu är jag friskers pöjk för tillfället, och Amanda har fått det så bra som möjligt är. Man får va glad för det lilla, det lär man sig i livet till slut mina vänner.

Än har inte mina förpliktelser farit åt helvetet, men jag har lyckats tillägna dyrbar tid åt min kära lilla musik idag. Florence Valetin.
Idag erbjuder livet pannkakor á la papá och mitt älskade Robinson, med något gott till som jag inte riktigt såg vad det var, men det såg riktigt gött ut i alla fall. Och lov ska jag tamejfan ha, och lov ska jag pussa på.

Men tills dess tar vi From The Bughouse