Sitter och lyssnar på Thåströms gnälliga låtfan som lyder: "Fan. Fan. Fan". Tänk så simpelt gjord, men ack så bra det blev. Fast nu känner jag för att bli vilsen med Lisa.

Nästan ingen på skolan, alla har mer eller mindre dött av sjukdom. Sen har jag en massa skit att ta igen. Det vill jag inte riktigt. Så jag ska köra på den här, "Men jag var sjuk, luggit för döden, jag visste ingenting och ingen har sagt något alls" -strategin. Och jag känner att det borde funka. Kanske. Det blir bra.

Nu ska jag skriva en bokrecension på en bok på ungefär trehundra sidor, och jag läst något på trettio. Fast jag känner att det kommer fungera snuskigt bra. Dock var det ju inte snuskigt bra att Klaes tydligen läst den lika grundligt själv, som en tonårspojke som nyss fått pubishår som hittat en porrtidning och sitter och kollar in den noggrant. Fast jag har ändå faktiskt ett liv att återgå till så.

Åh, känn min godhet. Jag är en fin, bra människa för samhället.