OBS! Det här behöver ni inte läsa. Jag skriver det för att jag måste.

När man hör ordet "lögn" förstår man, eller rättare sagt så tänker man inte riktigt på vad det egentligen innebär. Det finns vita och svarta lögner. En vit lögn är ju ingenting. Kan ju vara att man ljög för sin mamma att man åt en macka, fast man inte gjorde det tex. Och så finns det svarta lögner. Eller vad det heter. Och det är dom lögnerna, som sårar mest. Som gör ont.

En gång fanns det en tjej. Klyschigt nog, även en kille. Dom båda hade nog "spanat in" varandra lite på avstånd. Men ingen av dom visste, att dom båda kände likadant. Dom umgicks allt oftare, då dom hade gemensamma vänner. Killen tog första steget, och sa att han gillade tjejen. Och hon blev jävligt glad, och allt var plöstligt så gulligt. Nästan äckligt gulligt. Där i vintermörkret växte en fin sak, som folk kallar kärlek fram. Tjejen hade aldrig i sitt liv varit så kär förut. Han var den hon letade efter. Han var musikalisk, spelade gitarr. Han var söt, charmig och hade humor. Vad mer kunde hon önska sig? Sen gick det en tid, och dom träffades inte på ett bra tag. Det gjorde att allt bleknade bort. Det var som om dom inte kände varandra längre. Och det blev egentligen aldrig bra igen. Hon hade inte tid för han. Och en kväll fick hon ett sms av honom, där det stod att det inte funkade längre. Han gick emot sina egna principer, då hon hört honom säga att, det är riktigt fegt att göra slut med någon via sms. Hon förstod nog inte riktigt vad som hände. Hon ville kanske inte... Den natten grät hon sig till sömns. Hon hade frågat varför han gjorde slut med henne, men fick inget svar. En vecka efter, säger han att han vill ha tillbaka henne. Mitt i hennes bearbetande med att släppa honom, som gick relativt bra. Hur skulle hon reagera? Hon visste inte. Vad tänkte han? Hur hade han stolthet nog, att göra slut på det vidrigaste sättet någonsin, och sen komma och säga att han saknar henne, och vill ha tillbaka henne? Ord som "come let me love you" knäckte henne totalt. Men hon gav honom en andra chans. Men det kändes inte riktigt rätt. Det kändes inte som första gången. Hon kunde inte längre känna, att han älskade henne så mycket som då. Hon kände att han undanhöll någonting, att han bara playade henne. Hon sa det till honom, och han sa: "I'll tell when the time is right". Om hon någonsin sa hur hon kände, och hur han kände sa han alltid, I love you. Hon kunde vara blind för honom, men hon visste innerst inne att det inte är svaret på hennes fråga. Han började också vara taskig mot hennes vänner. Och hon brydde sig mer om andra än henne själv, så hon mådde skit. Hon hatade honom, för allt han gjort. Allt började i januari, och nu hade den tidiga sommaren plöstligt kommit. Det som han skulle säga "when the time is right" har hon ännu inte fått höra. Snart är sommarlovet här, och hon drömmer flera nätter i rad om det. Hon kommer inte träffa honom lika mycket, eftersom han byter skola då han börjar i gymnasiet. Så hon väntar, väntar och väntar. Fortfarande, inget. När hon tänker på ett speciellt minne dom har tillsammans, faller hon i gråt. När hon hör en viss låt dom har ett fint minne tillsammans, är hennes ögon inte torra.
Hon tror att det att han älskade henne var en lögn, fast han sagt emot. Men hur ska hon kunna veta?

Och hon väntar ännu på att tiden ska bli inne.