Det här är ett sånt där äckligt inlägg som ingen bryr sig om. Men jag skriver det för min egen skull. Och kanske någon som finner det vettigt.

Jag har kommit på mej själv litegrann. Tankar förstör mej. Jag förstör mej själv kan man säga. Jag tänker för mycket, way too much! Om saker. Saker som är viktiga för mej. Jag tänker, realistiskt, orealistiskt, om, hur, varför, negativt, positivt, pessimistiskt, ja allt sånt där! Om en enda grej. Om en person sårar mej, är det klart att den sårar mej mest just då. Men jag sårar också mej själv genom att tänka och fundera sönder saker.
Jag har alltid sagt, och säger att man ska ta saker som dom kommer. Försöka acceptera det, bearbeta lite om det behövs, och inte bry sig mer än vad man behöver. Men jag själv har inte levt upp till det till fullo. Faktiskt.
Det kan vara bra att ha en person som står en nära. Som kan få en att inse saker, som man inte vill inse själv. Som man inte förstår själv. Men det är också väldigt skönt, och befriande att kunna inse sina fel och andra saker själv.

Jag antar att det är i den här åldern som man är med om fler saker, tex känslomässigt. Och man inte är van att hantera saker, man är rädd för en del känslor, och blir rädd för att man inte känt samma sak förut, vet inte riktigt hur man ska reagera. Man känner sig kanske naiv, man blir sårad. Även om det är jobbiga saker man gått igenom, ska man vara glad för det. Eller ja, jag är det i alla fall. Visst, det var åt helvete jobbigt. Men jag är glad att jag fick uppleva det ändå. Det är sånt man får lägga i "erfarenhet-lådan". Till nästa gång kanske man är bättre på att hantera känslor osv. Och man blir starkare som person. Jag menar just nu specifikt känslor, men upplevelser är det samma sak med. För det kommer faktiskt en vacker dag då man pussar mamma och pappa på kinden, och drar iväg på egen hand.

Det finns egentligen ingen nyckel till sånt där. Inga vidare tips, inga genvägar. Grejen är att man måste ge saker tid. Och jag vet att när man hör det, tänker man "vafan bullshit!". Och att det kommer aldrig bli bra, jag orkar inte vänta osv. Så tänkte jag i alla fall, kan jag säga. Men det är äckligt sant, jag lovar. Och jag lovar en annan sak också, att det blir bra. Vad som än hänt, det blir bra till slut. Tills dess snacka med nån, gråt om det behövs, det är riktigt skönt, skriv, lyssna på musik. Gör något du känner att du kan få utlopp för känslor.

Nu kanske jag flashat tuttarna för mycket, men so?